Etiopien
Bartimaeus Christian Association
BCA grundades 1994. De 700 medlemmarna kommer från hela Etiopien. Organisationens huvudkontor ligger i Addis Abeba.
BCA driver Nehemia rehabilitation and production centre i Sebeta där det är tänkt att tio synskadade skall väva dörrmattor. I närheten finns en ladugård med tre mjölkkor och två kalvar. BCA säljer mjölken på den lokala marknaden.
Organisationen evangeliserar bland synskadade och distribuerar punktskriftsbiblar.
Källa: Mendahun Asfaw ordförande i Bartimaeus Christian Association
Synskadade i Etiopien
Det finns ungefär 1,8 miljoner synskadade i Etiopien. Vanliga orsaker till kraftig synnedsättning eller blindhet är sjukdomar som mässlingen, vattkoppor och röda hund. Även bländningsskador samt angrepp från bakterien trakom är vanligt.
Källa: Elias Fekady, ordförande i etiopiska blindorganisationen, Ethiopian National Association of the Blind.
Artiklar
En stor insamling har gjorts för att rädda BCA:s centra som höll på att falla samman på grund av sprickor. Många individer och organisationer har varit generösa och genom insamlingen kunde byggnaden återinvigas i februari 2010! Enar och Kerstin Olsson besökte Etiopien i samband med invigningsfesten och här kan du läsa om deras besök.
Ur medlemstidningen nr 4, 2010:
– Vi tackar Gud!
Tacksamheten var stor när BCA hade återinvigning av sitt center i Sebeta. Kerstin och Enar Olsson var med och berättar här om detta.
–
Jag känner mig som ett pånyttfött barn, säger BCA:s ordförande Mindaun vid avtackningsceremonien. Ombyggnaden är vår stora glädje! Gud ska belöna var och en som har hjälpt oss i vår hjälplöshet.
I salen finns ett 70-tal personer bänkade, förväntansfulla och glada. Det är stor glädjefest i dag vid återinvigningen av de synskadades center i Sebeta utanför Addis Abeba i Etiopien. Både i bönen, i sångerna och vid nattvarden ger man Gud sin tacksägelse. Maten lagas i stora grytor ute på gårdsplanen, inälvorna är hackade i små, små bitar – en delikatess av stora mått förstår vi – getköttet kokar, morötter och potatis skärs i små avlånga bitar.
Salen är dekorerad med gröna grässtrån som lagts ut på golvet. På väggarna har man tejpat fast papper med orden: ”Vi tackar Gud för han har hjälpt oss”, skrivet på både amarinja och på engelska. Av någon anledning sitter tejpen bättre på amarinja och de engelska orden faller till golvet ett efter ett, men vad gör det, i dag är det fest!
Solomon, som alltid finns med som ledsagare till Mindaun och evangelisten Alex, men också som styrelsemedlem, säger:
– Vi var förtvivlade över sprickorna i väggar och golv. Vi kunde inget göra, men nu känner vi att vi kan göra så mycket. Ni gav oss hopp!
Enar Olsson påminner om hur det var när han mötte BCA:s styrelse i maj förra året:
– Då var situationen förtvivlad, men Gud har talat till enskilda, till församlingar, till syskonbandsmedlemmar och Syskonbandets styrelse, till Mekane Yesu-församlingen i Skärholmen, till Second hand affärer… Gud har välsignat och gjort detta möjligt.
Mindaun och Alex får ta emot ett träkors som en gåva från Syskonbandet och Enar och Kerstin Olsson mottar en tavla till Syskonbandet och en till dem själva, som bevis på den stora tacksamhet man känner.
Efter festen åker vi tillbaka i riktning mot Addis. Vi svänger av från stora vägen och är strax ute på landet där ladugården med BCA:s fyra kossor finns. Det är en avlång huslänga i lera och halm, men putsad i grått. Längst till höger är en bostad inredd, till vänster finns kossorna och en öppning längst bort visar att det är där man skyfflar ut gödslet. Först ser vi ingenting för det är ganska mörkt, men vi känner på lukten och hör på trampet att här finns korna som fått namn efter Eva (Fridh), Narola (Olsson), Inger (Berg från Sida) och Kerstin (Olsson). Detta projekt ger ingen större vinst ännu för korna ska ha bra mat och mycket vatten, något som man får köpa in. Man är dock optimistiska om att kunna få fler kalvar och öka omsättningen.
Sista kvällen kommer styrelsen till gästhuset där vi bor och man vill skicka hem sina framtidsplaner till Syskonbandets styrelse. Mattillverkningen ger ingen vinst längre då grundmaterialet har ökat i pris. Därför måste man hitta nya områden att utveckla för att kunna fortsätta att sprida Guds ord till synskadade i Etiopien. Man vill göra i ordning trädgården runt centrat, öppna lokalerna för uthyrning för bröllop, födelsedagar och konferenser, bygga fler toaletter, öppna ett café, öka mjölkproduktionen… men först måste man dock få bort bilverkstaden som hyr med allt sitt skräp på området. I muren har ett par små affärer byggts som man får hyresintäkter av och en containeraffär bidrar också med litet pengar för hyran. Gud har gett dem hopp!
Text och foto:
Enar och Kerstin Olsson
Insamlingsresultat
23 privatpersoner 50 250 kr
9 församlingar och second handaffärer 60 292 kr
SB fond Yttre mission 20 000 kr
SB Stockholmsgrupp 3 441 kr
Totalt 133 983 kr
Ur medlemstidningen nr 3, 2010:
Det är lördag eftermiddag och det är ett kärt återseende när ordförande Mindaun, evangelist Alex och ledsagaren Solomon knackar på plåtdörren in till gästhusets trädgård. Blommorna blommar i rabatterna och gräset är grönt. Det är som en skön svensk sommardag här i Etiopien, medan vintern rasade för fullt i Sverige när vi lämnade landet för ett par dagar sedan och vi hör rapporter om att det blivit än värre.
Hur är det med familjerna? Solomon har ett barn, Alex ett på väg och Mindaun ber om en fru… Vi ser fram emot invigningen nästa lördag och pratar om upplägget på den. De föreslår att Kerstin ska predika och det gör hon gärna och hon undrar om vi också kan fira nattvard tillsammans. Det har man aldrig gjort förut, men det ska de gärna ordna. Vi brukar ju alltid göra det i syskonbandssammanhang innan vi åker till skilda håll och det känns bra att införa den traditionen.
Tacksamheten känner inga gränser inför vad Syskonbandet har gjort. Alex säger att han saknar ord, men vill gärna visa sin uppskattning på ”traditionellt vis”. Han söker sig fram till Enar och Kerstin, välter en vattenflaska på vägen och sedan böjer han sig ner och kysser våra knän! Det är väldigt gripande och vi kan bara konstatera att Gud har hört deras böner när de ropat till honom om hjälp om huset som höll på att rasa samman. Vägen öppnades för mångas större och mindre insatser som Syskonbandets styrelse, flera gåvogivare, en duktig byggmästare och organisatörer. Att få vara en del i Guds stora omsorgsprogram är stort och bönestunden vi har känns helig.
Vi skiljs åt men planerar att vi möts igen på onsdag då vi ska ”besiktiga” huset. Med sig nu får de den stora resväskan vi haft med oss full med kläder, skor, blindkäppar och annat som kan komma till nytta bland de synskadade.
Text Kerstin Olsson
Sommaren 2005 reste några medlemmar i Syskonbandet till Etiopen. Läs något om deras intryck.
Samtal med Etiopienresenärer – oktober 2005
Eva Fridh som själv var med på Etiopienresan har intervjuat några av de som var med på Etiopienresan i sommar.
– Vad gjorde starkast intryck på dig under resan till Etiopien i juli/augusti?
Ulrika Bergman tycker så här:
– Efter vårt besök ligger musikskolan för synskadade mig mycket varmt om hjärtat. Utbildningen är treårig. Eleverna spelar traditionella, etiopiska instrument som fiol med en sträng, flöjt och trummor. Efter examen kan eleverna söka jobb som musiker, musiklärare eller barpianist.
– Jag är själv kyrkomusiker och känner att skolan har mycket brister. Bland annat saknar de punktskriftsnoter och pianot är helt undermåligt. Där behövs det finare instrument, större lokaler och ett större notbibliotek.
Ulrika tycker att det är fantastiskt att musikskolan finns.
– I Sverige har vi inte något liknande så här ligger etiopierna före oss.
Åsa Raab menar att:
– Besöket i Yemeserach Rehab Center var en fantastisk upplevelse.
På centret lär sig personer med funktionshinder olika hantverk. Målet är att de skall kunna försörja sig på egen hand efter utbildningen.
– Vi gick in i ett rum som var fullt med mycket fina saker. Det var dukar, kort, leksaker, broscher och pussel.
I nästa rum tillverkades glasögonbågar.
– Hade jag haft mer tid hade jag köpt ett par eftersom jag behövde nya och de är så väldigt dyra i Sverige.
Sedan åkte vi och såg hur sakerna tillverkades.
– Vi kom in i en verkstad där det var ett oerhört högt ljud. De kapade och borrade och jag tänkte oj, oj, oj, har de inga hörselskydd. Sedan fick jag veta att hantverkarna var döva.
Lars Johansson svarade att:
– Andra söndagens gudstjänst berörde mig så starkt att jag började gråta. Det var tusen personer inne i kyrkan. Musiken var helt underbar. Det var uppsluppen, afrikansk, rytmisk lovsång. Människorna sjöng, dansade och lyfte sina händer. De var hängivna.
Lars blev väldigt gripen.
– Det är Guds ande som tar tag människornas hjärtan. Jag fick ett bibelord i samma stund som jag steg in i kyrkan. ”Herrens ögon far över hela jorden för att bistå dem som med sina hjärtan hänger sig åt honom.”
Av Eva Fridh
Etiopienresan – ett minne för livet – augusti 2005
Här delar Eva Fridh med sig av sina intryck av föreningens nyligen genomförda Etiopienresa.
Klockan är kvart över tolv på natten när planet landar på Addis Abebas flygplats. Datorn, med tillhörande punktdisplay, fastnar i tullen. Tesfaye förklarar att den ska skänkas till BCA, vår systerorganisation, men det hjälper inte. Tulltjänstemannen hävdar att Tesfaye ska sälja datorn på svarta marknaden. Diskussionen pågår i en evighet. Först när Kerstin visar en bild på en av väverskorna i mattfabriken, som Syskonbandet ger ekonomiskt stöd till, blir tulltjänstemannen övertygad om Tesfayes välvilliga avsikter. Äntligen kan jag och mitt tio personer stora ressällskap släpa in våra 26 resväskor på etiopiskt territorium. Kerstin pustar ut och berättar att det brukar vara mycket svårare att komma igenom tullen. Enligt henne är det ett Guds under att vi inte behöver redogöra i detalj för innehållet i samtliga väskor.
Vi klämmer ihop oss i två vita, slitna minibussar och åker till pingströrelsens gästhus SPCM där vi ska bo. Myndigheterna rekommenderar endast att man använder säkerhetsbälten, så det finns bara sådana i framsätet. Även högertrafiken verkar vara en rekommendation; den som tutar högst får företräde. Vi kommer till ett villaområde med muromgärdade trädgårdar. Vår chaufför tvärbromsar och tutar för att väcka vakten som öppnar porten. Så är vi framme. Narola och jag skall bo i ett rymligt källarrum. Det första jag lägger märke till är doften från en stor, gul ros som står i en vas på byrån. I badrummet finns en vattentoalett samt en dusch med varmvatten. Detta är en lyx, oftast består toaletterna i Etiopien av ett hål i golvet. Mer lägger jag inte märke till innan jag somnar i en gigantisk dubbelsäng klockan 03.45.
Följande kväll träffar vi BCA: s styrelse för första gången. De är öppna, pratsamma och spontana. Efter en halvtimme känns det som om vi har varit nära vänner sedan tidens begynnelse. Det måste bero på att vi har både våra funktionshinder och vår kristna tro gemensamt. Vi äter middag på ett hotell.
Serveringspersonalen kommer med tvättfat, tvål och handdukar. Vi äter injera, en traditionell etiopisk maträtt, bestående av ett stort, platt bröd som smakar syrligt. Ovanpå brödet finns såser med lammkött, kyckling, kokta ägg, linser, ost och en stark, röd sås gjord av en kryddblandning som heter berbera. Maten är så stark att det känns som om munnen brinner, men allt är så gott att jag inte fäster någon uppmärksamhet vid det. Min bordskavaljer Mendahun, som är ordförande i BCA, undervisar mig i etiopiskt bordsskick. Flera personer delar på samma injera, man bryter brödet med högerhanden, doppar i såsen och äter. I början har maten en tendens att hamna överallt, utom i munnen, men efter några tuggor blir jag allt skickligare. Under måltiden spelar en orkester traditionell etiopisk musik, med trumma, flöjt och gitarr.
På söndagen går vi på gudstjänst i en liten stenkyrka. Ösregnet smattrar mot plåttaket när den blinde pastorn uppmanar oss att bli Jesu lärjungar och leva för att tjäna Gud. En grönklädd kör sjunger; sången är kraftfull, bedårande och ren. Det är så vackert att jag får gåshud. Efter gudstjänsten åker vi till den lokala marknaden. Här upptäcker jag varför vi behöver så många ledsagare.
Som synskadad är det omöjligt att ta sig fram på egen hand. Övergångsställen är ett i stort sett okänt fenomen. Trottoarerna är fulla av hål, ibland sticker ett armeringsjärn upp, eller så slutar trottoaren plötsligt så det gäller att vänta tills det uppstår en lucka i den kaotiska trafiken och sedan springa över till andra sidan av gatan. När som helst riskerar man att kollidera med en get eller en tiggare. Butikerna är trånga, belamrade med prylar från golv till tak. Här går det att köpa flätade korgar, färgglada sjalar, smycken, keramikföremål, böcker, snidade djur i ebenholts; allt man inte vet att man behöver förrän man hittar det. Sara är expert på att pruta; hon jämför priserna i flera affärer, förhandlar i minst tio minuter och köper aldrig något för mer än halva utgångspriset. Nöjda återvänder vi till gästhuset med ryggsäckarna fulla av inköpta varor.
Nästa dag besöker vi OMVIE: s tillverkning av mattor i Sebeta, en liten stad 2,5 mil från Addis Abeba. Rummet där mattorna tillverkas är stort, med gula väggar och stengolv. Mitt i rummet står en blå metallställning. Den liknar en gungställning, men istället för gungor är vävar uppsatta i den. Tolv män och kvinnor sitter på hårda träbänkar och för in nya ulltrådar i väven. Ulldammet yr. Solen lyser in genom de stora fönstren och det blir snart hett i lokalen. Jag pratar med Maria, en av väverskorna. Hon har tillverkat dörrmattor i två år och trivs med sitt arbete, trots att det är ansträngande för axlar och armar. Maria är stolt över att mattorna som vävs på centret är av ypperlig kvalité; bland de bästa som går att köpa i Etiopien, enligt henne.
Centret är beroende av donationer eftersom tillverkningen inte går med vinst, råmaterialet är för dyrt. Dessutom är det svårt att sälja mattorna till rimliga priser. Verkstaden invigdes i maj 2002. Det blev möjligt sedan Volvos u-landshjälpförening bidragit med 250 000 kronor och SIDA med 660 000 kronor. Nu har centret ovanligt ont om pengar eftersom SIDA: s stöd har upphört. De har bara råd att servera väverskorna ett mål mat om dagen. Maria säger att alla är hungriga. När vi senare i veckan träffar SIDA: s högsta chef i Etiopien, Inger Löfström-Berg, säger hon att hon inte känner till mattfabriken och lovar att besöka den. Förhoppningsvis kommer detta att leda till nya bidrag från SIDA.
På torsdagen besöker vi ”Helvetesgrottan”. Den är uthuggen ur kalkstensklippan av koptiska munkar som strävar efter att komma närmare Gud genom hårt arbete. Det avlägset belägna klostret som munkarna tillhör är helgat åt Teklahamut, en man som levde på 1200-talet och som ägde förmågan att kommunicera med änglarna. Den källa som helgonet badade i innehåller vatten med helande egenskaper. En 14-årig pojke som går i lära för att bli munk erbjuder sig att guida oss i kalkstensgrottorna. Han lovar att vi kommer att känna oss extra nära Gud efteråt.
Efter några meter är det kolmörkt. Luften blir allt kvavare. Det är så lågt i tak att jag måste krypa. Då och då sträcker jag fram handen och snuddar vid Narolas fotled för att känna att jag kryper åt rätt håll. Gången vindlar hit och dit, nedför ständigt nedför. Golvet och väggarna är täckta av lera och kalkstensdamm. Det fastnar som en klibbig sörja på händer, jeans och strumpor. Gången börjar luta allt brantare uppåt. Jag måste dra mig upp och klamra mig fast vid väggar och golv för att inte halka baklänges ned i det svarta djupet. Det blir allt brantare. Rani skriker att hon faller. Narola tvärstannar. Jag spänner musklerna, är beredd på dunsen när sju kroppar landar ovanpå mig och fallet ned i djupet. Inget händer. Rani har uppenbarligen inte fallit så långt. Hon skriker att hon inte klarar av att klättra uppför ett brant trappsteg. Guiden föreslår att vi skall vända. Jag vägrar; tanken på att hasa ned igen ger mig hjärtklappning. Efter vad som känns som en halv evighet lyckas Elin dra upp Rani på avsatsen och klättringen fortsätter.
Det blir allt brantare. Mina strumpor är genomblöta, men jag vågar inte ta av dem eftersom jag har ett sår på ena ankeln. Musklerna värker. Guiden försäkrar att vi snart är framme. Jag tror honom inte, han har sagt samma sak sedan vi började klättra. Gången svänger tvärt åt vänster och jag skymtar en svag, grå nyans i det svarta. Efter några meters ansträngande klättring uppför en brant trappa är jag framme vid tunnels mynning. Länge står jag och njuter av att andas frisk luft. Att det spöregnar spelar ingen roll. Jag känner mig inte närmare Gud än vanligt, men är tacksam för att alla kom levande ut ur grottan. När jag börjar sjunga ”Vilken mäktig Gud vi har”, menar jag det verkligen.
Under helgen deltar vi i BCA: s årskonferens i Debre Zeyit. BCA: s styrelse tackar oss för alla kläder och de vita käppar, förstoringsglas, glas-ögon och andra hjälpmedel som vi skänker till organisationens medlemmar. Styrelsemedlemmarna får varsin fleecefilt och gåvor som halsband och termosar. Vi syskonbandare får en tjusig relieftavla som föreställer en kvinna som häller upp kaffe. När alla samlas runt två öppna eldar, äter grillade köttbitar, piroger och grönsaker upplever jag återigen det varma kamratskapet och känslan av att vi alla hör samman. Då bestämmer jag mig definitivt; jag ska åka tillbaka till Etiopien som volontär.
Av Eva Fridh
Rapporter
Ett sorgligt återseende
fredag den 17 juli 2009
Addis Abeba Etiopien
Dagsljuset lyser igenom sprickan i den tjocka stenväggen. De finns i samtliga väggar; löper från golv till tak och längs golvet i korridorerna.
Företrädarna för den etiopiska synskadeorganisationen B.C.A. överdrev inte när de skrev att deras center håller på att falla i bitar. Inne i vävsalen har delar av innertaket rasat in. Plåttaket är inte tätt; det har bildats en stor pöl med regnvatten i ena hörnet. Vävstolarna står övergivna. De tio blinda eleverna har inte tillverkat några dörrmattor den senaste månaden. Likt spöken vandrar vi från rum till rum. Våra steg ekar i tystnaden. Jag är nära att börja gråta när jag får klart för mig hur illa ställt det är. Den stora, gula byggnaden är tyst utan dunket från vävstolarna och knattret från ord-
föranden Mendahun Asfaws dator.
När jag och min ledsagare Narola Olsson arbetade som volontärer på Nehemia rehabilitation and production centre för två år sedan såg vi inte några sprickor och ingen sade något om att det var problem med byggnaden. Då dunkade vävstolarna från morgon till kväll och eleverna skrattade och sjöng medan de vävde ullmattor med krusidullmönster. Nu riskerar de att behöva tigga för att få mat för dagen . B.C.A. vill inte sälja vävstolarna. Enligt ordföranden skulle en sådan handling krossa elevernas hjärtan då de förlorar sitt sista hopp om försörjning.
Sedan gårdagens skyfall har en ny spricka bildats i väggen mellan Mendahuns kontor och korridoren. När jag följer den med fingrarna lossnar stora flagor av puts och faller till golvet med en dov duns. Förskräckt tar jag ett steg tillbaka. Vi samlas inne på kontoret och diskuterar läget. Att reparera huset skulle kosta cirka 140 000 kronor; pengar som B.C.A. inte har. De skall sälja en ko för att få pengar att ge eleverna så att de inte behöver tigga kommande månad. Vi tömmer diskret våra plånböcker och överlämnar innehållet i dem, cirka 700 kronor, till Mendahun Asfaw. Vi ber honom att köpa mat till eleverna.
Text Eva Fridh
Missionsrapport från Etiopien/BCA – 2002
Vår systerförening BCAs evangelisationsarbete har gått över förväntan under år 2002. I samarbete med Great Comission, en kristen organisation, hade föreningen en evangelisationskampanj förra året under ett par månaders tid. Ett 30-tal synskadade tog emot Jesus Kristus som sin frälsare. Föreningen har två anställda för tillfället, en samordnare och en kanslist. Samordnaren som heter Agengenhu Yideg, blir en av tre personer som ska besöka oss under årsmötesveckan. Ansökan om visering ligger hos Svenska Ambassaden i Addis. OMVIEs styrelse som hade möte den 25 januari valde de tre personer som ska representera BCA till årsmötesveckan i maj. De hälsar till syskonbandet och tackar för ett gott samarbete.
Den i juni förra året, påbörjade kursen i mattvävning har börjat ge resultat. Tio elever, sju kvinnor och tre män, lär sig väva mattor för att sedan kunna försörja sig själva på egen hand. Eleverna gör sin praktik just nu och kommer att avsluta sin utbildning i maj. Det tremannateam som besöker oss kommer säkert att ta med sig några mattor som smakprov till årsmötesveckan. Be gärna för att allt går som det ska så vännerna beviljas visum för att besöka oss.
Tesfaye Deriba