Resa 2004
Gun Eriksson berättar här om sitt besök hos UFSAMC.
Mama Christine sjunger med hela kroppen. Hon har en fantastisk röst och rytm och hon berättar – rakt på sak – hur det var för henne att vänta barn. Hon ser ingenting och är ensam förälder. I sången berättar hon hur människor antastade henne när hon var gravid bara för att få uttrycka misstro och avsky. Hur kunde hon ställa till det så för sig själv och för ett barn?
Men Christine stod ut med trakasserierna och det strålar om henne när hon berättar om sitt barn och sin tillit till Gud. Hon är fullkomligt trygg i sin tro och hon sjunger ut sin glädje i sånger hon skrivit själv eller skapar just nu, där hon står framför oss och sjunger.
Vi är fyra besökare från Sverige, som bjudits in till de synskadades center i Kimbanseke. Det center som Syskonbandet varit med om att köpa och renovera med hjälp av SMR och SIDA i Sverige och Ndjiliförsamlingen i Kinshasa.
Efter många sånger och flera tal går vi runt och tittar och jag förundras över att allting fortfarande ser så fräscht ut. Byggnaderna är verkligen fint underhållna och gårdsplanen är städad och välsopad. Det är faktiskt mycket renare här än på de flesta andra ställen vi besökt under vår vistelse i Kinshasa.
I samlingssalen har man ordnat med en utställning av det material föreningen har för undervisning av braille. Det är inte mycket men två engagerade lärare samlar barn och intresserade vuxna för att nöta in brailleskriftens hemligheter. Man visar också att man har flera böcker i braille på franska. Stolt visar man också den sångbok på lingala som Syskonbandet ordnat tryckning av.
Mama Christine fortsätter att sjunga där hon sitter i skuggan under avokadoträdet. Hon ackompanjeras av flera sångare och en liten orkester med hyrda instrument (alla hembyggda). I sina rap-artade direktkomponerade sånger ber hon att vi ska hjälpa föreningen att köpa egna instrument, högtalare, mikrofoner och en liten generator. Jag förstår inte hur hon och de andra synskadade hittar mat för dagen, men hon ber inte om något för egen del. Hon ber om hjälp att utveckla det som hon vet är hennes gåva från Gud och som hon vill bruka till hans ära.
Mama Christine sjunger – med hela kroppen – och alla som ser eller hör henne blir berörda av ett tilltal som kommer direkt från Gud.
Av Gun Eriksson
Resa 2009 – Våra syskon i Kongo
Det är måndag förmiddag och jag ringer till ordförande Mukoko i den kristna synskadeförening, som Syskonbandet i Sverige har kontakt med. Han har inte en aning om att jag har befunnit mig i landet en dryg vecka redan och säger genast att jag är välkommen till centret för att hälsa på. Inom en timme är jag där. Mitt första intryck är att det ser ut exakt som det gjorde för fem år sedan, när jag var här senast. Men det är inte rätt. Det har skett förändringar.
I samlingssalen pågår en andaktsstund med predikan av en av de synskadade, som har kallelse till evangelist, Kimvundu. När han slutat predika kommer vi in och hälsar och glädjen är stor över att ännu en gång möta vänner från Sverige – jag som kallas Mama Gun, och Åsa som valt att hålla mig sällskap under den kommande veckan. Åsa är journalist och tröttnar aldrig på att ställa frågor.
Just nu har man inte någon affärsverksamhet på gång och ingen produktion av hantverksprodukter. Inredningen till äggkläckning och hönsuppfödning är uppställd i f.d. syrummet, ett rum som man dessutom upplåtit som bostad till en ung familj, där båda är synskadade. Paret har en liten dotter, som bara är en vecka gammal – en ljuvlig liten varelse som får allas hjärtan att smälta.
I ett rum, som tidigare användes för att förvara material till produktion av hantverksprodukter, förvarar man nu byggmaterial – färdiga betongblock och lite virke. Föreningen har börjat bygga nya lokaler. Det gör man utefter muren på ovansidan av tomten. Muren utgör en vägg och så bygger man fyra små rum med dörrar in mot gården. I vart och ett av rummen räknar man med att det ska bli affärsverksamhet. Föreningen vill själv öppna sin butik i ett av rummen. Då öppnar man en lucka i muren, som blir som en disk över vilken man säljer produkter som kunden ser genom luckan. I ett annat rum räknar man med att ha systuga, ett rum blir telefonkabin – dvs människor kan komma dit och ringa mot betalning. I det fjärde rummet räknar man med att ordna med en foto-ateljé.
Man visade mig också den nedre delen av tomten där septitanken, toaletter och dusch ligger. Här hade man ett stort problem med att septitanken var full och måste tömmas. Man planerade att gräva ur den för att återställa funktionen.
Jag frågade hur man finansierar allt detta och fick inte ett direkt svar men en upplysning om att man försöker få medlemmarna att betala USD 10 i månaden för att stötta verksamheten. Jag förstår att det omöjligt kan förverkligas. 80% av Kongos befolkning lever på mindre än en dollar om dagen och de synskadade representerar säkert dom allra fattigaste och håller ner den genomsnittssiffran.
Plötsligt är ett livligt samtal igång.
– Hur fick du kontakt med dom synskadade? frågar Åsa Joseph, som fungerar som diakon och själasörjare i gruppen.
– När jag hade jobb, körde jag taxi och såg hur många lämnade kvar synskadade vid hållplatserna. Dom ville inte ta med dom. Då bestämde jag mig för att jag skulle köra dom synskadade och jag försökte att aldrig se förbi dom eller hoppa över dom. På det sättet blev vi bekanta och dom bjöd in mig att komma på deras föreningsmöten. Nu när jag inte arbetar är det en daglig syssla för mig att gå hit och delta i deras samlingar och känna att dom är trygga med mig och de råd jag kan ge.
En ung man banar sig fram genom klungan runt oss och berättar.
– Jag heter Aimé och är musiker. En dag gick jag härute på gatan med min gitarr och spelade och sjöng för mig själv. Ordförande hörde det och skickade ut någon att hämta mig. Vi sjöng tillsammans en lång stund och efter den dagen har det blivit viktigt för mig att komma hit varje dag och delta i gemenskapen. Jag gifte mig med en av dom synskadade kvinnorna och nu har vi två barn tillsammans.
Föreningens kassör Judith dyker också upp och berättar
– För mig var det också transportsystemet i staden som gjorde att jag upptäckte vilket svårt handikapp det är att inte kunna se. En blind kvinna stod vid min hållplats och fick inte komma med bussarna som stannade. Då började vi prata och det ledde till att vi lärde känna varandra och jag kom hit till centret. Jag går hit varje dag och trivs i gemenskapen här.
Det är imponerande att de synskadade i den här föreningen har sådana fantastiska seende vänner. Det vanliga attityden till synskadade eller handikappade i allmänhet är väldigt nedlåtande här, som i de flesta utvecklingsländer. Det är till och med vanligt att man är rädd för synskadade. Jag hade med mig en bunt vanliga vita käppar, som någon gett till Syskonbandet. När vi packade upp dem sa evangelist Kimvudi spontant ”Nu ser vi ut som medicinmän”. Och det är just magi man är rädd för när det gäller handikappade. Det kändes inte så bra att vi eventuellt skulle ge människor anledning att vara rädda för de synskadade genom att förse dom med attribut som direkt hör samman med magi. Men gruppen skämtade bort mitt ifrågasättande och vi började prata om annat.
Jag berättade att Syskonbandet planerar att skicka en delegation att besöka dem under 2010 och det blev dom väldigt glada för. Ordförande Mukoko lovade att snarast skicka en rapport om hur man har använt Syskonbandets bidrag för 2009.
Gun Eriksson oktober 2009
Bakgrund
UFAMC står för «Union de Frères Aveugles en Mission pour Christ à Kinshasa » har cirka 60 medlemmar och arbetar i symbios med en del seende och några med rörelsehinder.
Jag fick veta om föreningens existens innan jag reste till Kinshasa i januari 1996 eftersom de stod med i en internationell förteckning över kristna synskadeorganisationer. Jag skrev till deras postboxadress och bad dem hälsa på mig. Jag hade då tjänstledigt från Syskonbandet, som var en gammal förening med hög medelålder. Här lärde jag känna en förening som bildats 1989 och där majoriteten av medlemmarna var cirka 30 år gamla. De sambodde då med en luthersk församling i Kimbanseke. Föreningen hade byggt en ”sombola” utanför kyrkan, där man höll till med produktionsaktiviteterna. I den mån kyrksalen var ledig kunde de också använda den och gjorde det mest för bibelstudier och läs- och skrivundervisning för barn.
Jag blev mycket imponerad över den omfattande verksamheten som man bedrev med ett absolut minimum av resurser. De synskadade gjorde korgar i bast och i lian. De sydde kläder på maskin, de stickade och virkade. Somliga var snickarkunniga och hade egna verktyg. De tillverkade möbler. Den lilla skolan bedrevs med hjälp av ordförandens egen punktskriftsmaskin. Ledarna i föreningen hämtade barnen i sina hem eftersom ingen i deras egna familjer brydde sig om dem och deras möjligheter till skolutbildning. Föreningen hade en egen orkester och ibland kunde man säga att motivet till föreningens existens var just orkestern och dess evangelisation. Via sin postbox förmedlade föreningen också brev från en europeisk bibelstudiekurs per korrespondens till seende i sitt bostadsområde. De hade tidigare fått hjälp från den lutherska församlingens kontaktsamfund i Tyskland och någon missionär hade hjälpt ledarna till bostäder i ett och samma hus.
Under hela 90-talet har synskadeföreningen saknat både den här europeiska kontakten och många andra internationella kontakter. De flesta organisationer har dragit sig tillbaka och sagt ”vi väntar och ser” berättade ordförande uppgivet vid ett tillfälle. Nu vet vi ju att situationen i Kongo/Kinshasa inte kommer att ändras så snabbt och det känns gott för både mig och Syskonbandet att fortsätta odla kontakten med vännerna i Kinshasa.
Föreningen har sitt säte i Kimbanseke, som är en av de allra fattigaste stadsdelarna i staden Kinshasa. Den lutherska församlingen blev trångbodd tillsammans med de synskadade, som hittade en nedlagd krog, som Syskonbandet hjälpte dem att hyra medan jag själv bodde kvar i Kinshasa. De fick inte mycket hjälp men något till hyran och till renovering.
Senare har föreningen hittade ännu mer ändamålsenliga lokaler, som de hyrt och så småningom fått erbjudande om att köpa. Syskonbandet sökte medel från SMR för inköp och renovering och det är det projektet som snart är avslutat. Vi byggde ihop det med två ”lära känna varandra möten” mellan de två föreningarna och vi har ännu inte kunnat genomföra något av dessa. Vi tror att det blir så att Syskonbandet kan resa till Kinshasa i februari för ett första möte och för utvärdering av renoveringsarbetena. Syskonbandets kassör är konsult i byggbranchen och var med och gjorde upp riktlinjerna för projektet vid ett besök vi gjorde i juni 1999.
Det mest intressanta med projektet är att det har blivit ett treparts samarbete av det där de två synskade föreningarna arbetar tillsammans med en lokal församling, CEC:s församling i Ndjili, Quartier 5. När sedan Anders och jag blev medlemmar i Immanuelskyrkan stod det klart att församlingen har Ndjili-församlingen som sin vänkontakt och det underlättar också kontakterna.
När jag arbetade för CBB med alfabetiseringsprojektet, samarbetade vi intensivt med en vuxenpedagog i Ndjili-församlingen, tata Sita, och han är den, som har lagt upp hela metodiken kring undervisningen – den som ju CEC också använder.
Missionsföreståndare Mavanshan besökte de synskadade i ”kroglokalen”. Det var ett möte, som berörde honom djupt och han var positiv till att formalisera kontakterna med föreningen – även om det aldrig blev genomfört.
På samma sätt vågar jag påstå att pastor Bilongo i Ndjili-församlingen är djupt berörd av sina kontakter med de synskadade både i Kinshasa och i Sverige. Han kände till föreningens existens redan före sitt första sverigebesök 1998 men det var i Sverige han insåg att synskadade är kapabla att bidra till ett gott samhälle och en fantastisk evangelisation. Efter senaste besöket i Sverige sa Bilongo att veckan tillsammans med Syskonbandet på en kursgård i Småland (cirka 100 synskadade inklusive ledsagare) var en välsignad vecka.
Syskonbandet i Sverige satsar gärna på att tredje världens ledare ska få insikt i att synskadade (och naturligtvis andra funktionshindrade) är människor att räkna med och respektera. Därför låter man mig gärna ägna arbetstid åt att utöva värdskap för kyrkoledare från tredje världen. Det kan ni komma ihåg om det finns luckor att fylla med något vettigt, när ni lägger upp era gästers besök i Sv. baptistsamfundet.
UFAMC vill använda centret för alla de verksamheter, som jag beskrivit i början av det här dokumentet. Jag kan tillägga att barn och ungdomar inte bara kommer dit för att lära sig läsa och skriva punktskrift. De deltar också i produktion, dvs de lär sig hantverk. Och kanske det allra viktigaste är att de lär känna vuxna som blir deras föredömen, sådana som har lyckats gå i skolan och sådana som försöker ordna sina liv efter etiska normer. De delar ju den kristna tron med respekt för dem som är annorlunda. Föreningen är ekumenisk så som också Syskonbandet är ekumenisk och inte ersätter församlingsgemenskap. Att tigga är förbjudet enligt föreningens stadgar. Man gör istället allt för att uppmuntra medlemmar att tillverka något som går att sälja. Ett stort problem i Kinshasa idag är naturligtvis att hitta köpare, som kan betala. Särskilt när hela verksamheten och den geografiska förankringen är i stadens allra fattigaste kvarter, där det inte finns varken elektricitet eller vatten.
Gun Eriksson