Sommaren 2009 gjorde en grupp Syskonbandare en resa till Tanzania där de besökte litteraturcentrat som Syskonbandet länge stött, blindskolan som vår medlem Kerstin Strindberg startade upp, den kristna synskadeföreningen och mycket mer. Ta del av artiklar skrivna efter resan under fliken “Artiklar” och läs deras resedagbok!

 

Artiklar


Ur medlemstidningen nr 11-12, 2009:

Tabora då och nu

Sista besöksorten under vår Tanzaniaresa var Tabora. Redan klockan fyra på morgonen den 6 augusti lämnade vi våra bäddar på gästhuset i Dar-es-Salaam för att efter en snabb frukost bege oss till flygfältet, varifrån vi skulle flyga de hundra milen inåt landet till Tabora via Shinyanga.  Personligen såg jag med stor glädje fram emot besöket där, eftersom jag själv arbetade i Tabora-området under åren 1962-1976 och då fick vara med om att starta blindskolan Shule ya Furaha, ”Glädjens skola”.

 

När vi landade på Tabora flygplats, möttes vi av en “mottagningskommitté” bestående av rektor Ibrahim Suleiman och annan personal samt några elever från blindskolan. Var och en i vår grupp på tolv personer fick ta emot en bukett med konstgjorda blommor. Så begav vi oss i bilar in mot staden och vår grupp jutsades vidare ut till Huima Center, där vi under vår fyra dagars vistelse i Tabora fick mat och logi vid gästhemmet.

 

Efter inkvartering hämtades vi med ett par bilar till Shule ya Furaha. Redan vid entrén hälsades vi varmt av skolans personal och när vi sedan gick över gårdsplanen, kunde vi höra elevernas jubel inifrån samlingssalen. Där togs vi emot av sång och glädjerop. Jag kände mig nästan förflyttad några decennier tillbaka i tiden, då mina egna elever på samma sätt visade sin glädje. Förutom att vi fick lyssna till flera sånger, många med kristet innehåll, höll både vuxna och elever tal och vi gäster presenterade oss och framförde hälsningar från Sverige.

 

Efter detta välkomnades vi in till lärarrummet för förplägnad m.m. Man bjöd först på fanta och en mycket god tårta. Så följde åter tal både av värdar och gäster. Bl.a. påminde den cirka 80-årige pastor Absalom om begynnelsen av Shule ya Furaha, om hur svårt det då var att få elever till skolan och om hur även han då hjälpte till att söka efter synskadade barn, när han vandrade omkring i byarna. Därefter erhöll vi var sin tallrik med två kokta bananer, en potatis samt ett stycke hönskött. Inte nog med denna gästfrihet. Var och en av oss svenskar fick också som present ett vackert batiktyg och vice ordföranden

David Lindberg fick ta emot som gåva till Syskonbandet en stor träfigur föreställande en kvinna med barn. Allt detta var fantastiskt att få vara med om.

 

Följande dag ombads vi att komma tillbaka till blindskolan. Då vandrade vi omkring i lokaliteterna och fick träffa eleverna från årskurs ett till sju i sina klassrum. För närvarande finns 86 elever på skolan,  omkring tiotalet fler än då jag lämnade arbetet 1976. Det slog mig, att det numera är många fler lärare än förr. Till min glädje visade det sig, att många  av dem är synskadade och en del mina f.d. elever, vilka alltså efter den sjuåriga primärskolan också genomgått scondary school och lärarhögskolan. Vi fick i klassrummen prov på undervisning av olika slag, från förstaklassarna, som höll på med att att lära sig de första bokstäverna, till de äldre som hade matematik på abacus, engelska, maskinskrivn ing,  biologi med hälsolära osv. Allt detta kändes så bekant för mig, att jag hade svårt at fatta, att det var över 30

år sedan jag själv var hemma i denna miljö. Något som gjorde mig en del förvånad och kanske besviken var, att man numera knappast har någon slöjd. Inte heller finns trädgården på skolområdet eller åkern utanför Tabora kvar, där eleverna förr fick träning i att arbeta med jorden. Kanske har detta tagits bort från alla skolor. Det var fantastiskt att efter lektionerna omringas av barnen, som ville prata med oss och gärna grep tag i och stod och höll i våra händer, flera åt gången.

 

Något som min ledsagare Eva Backman gjorde mig uppmärksam på var, att det vid Shule ya furaha fanns så många elever med albinos. Enligt uppgift av rektor Ibrahim senare har man 18 elever, som är albinos. De har det mycket besvärligt, eftersom de är känsliga för det starka solljuset, både när det gäller ögonen och huden. Jag hade hemma i Sverige tidigare läst en tidningsartikel, där man berättade, att albinos i Tanzania dödas av någon grupp och att deras roppsdelar används till ” mediciner”. Jag hade trott, att detta endast var “skrönor” men fick bekräftat av rektor Ibrahim, att detta fruktansvärda verkligen

är sant.

 

Samtidigt som vårt besök i Tabora, hade den kristna synskadeföreningen seminariedagar på Huima Center, där också vi deltog vid  ett par tillfällen för utbyte av tankar och erfarenheter. Under seminariet beslutades att bilda en nationell kristen organisation för synskadade och styrelse valdes till denna. Tidigare hade man haft endast regionala föreningar. Syskonbandet överlämnade vid detta

tillfälle en penninggåva till den nystartade organisationen. vid detta

seminarium deltog många av mina f.d. elever, som kommit från olika

delar av det närliggande området. Även en del av de äldre eleverna vid blindskolan besökte seminariet på eftermiddagarna efter skolans slut. Det var oerhört roligt att få träffa så många av mina “gamla” elever och få uppleva, att de bevarats i tron på den  Jesus Kristus, vilken de som unga vid Shule ya Furaha fick lära känna som den kärleksfulle vännen och frälsaren. De kunde också berätta för mig en del om sina dåvarande kamrater. Inte allt var så uppbyggligt att få höra. Många av kamraterna hade avlidit, en del av dem i sjukdomen aids.

 

Vi hann också under dessa dagar i Tabora med en del andra besök såsom på den lokala skolmyndigheten, där vi  träffade undervisningssekreteraren. Ett krukmakeri besöktes även. Där undervisas synskadade ungdomar i att tillverka bruksföremål såsom vattenkrukor. Denna skola drivs sedan ett par år tillbaka av en tysk katolsk mission, men den tyske läraren, som själv är synskadad, och hans familj var för närvarande hemma i Tyskland, men där fanns

afrikansk personal tillsammans med elever vid vårt besök.

 

Givietvis deltog vi vid söndagens gudstjänst, då Enar Olsson predikade samt Tina Hanson och Erik Bondesson presenterade Syskonbandet och vittnade. Vår grupp sjöng också några sånger. Efteråt blev vi bjudna på läskedrycker och fick tillfälle att hälsa på de församlade, som lär ha varit omkring 500. En del fick inte plats inne

i kyrkan utan måste sitta utanför vid ingångarna. Även denna dag träffade jag många kära vänner sedan förr. De som då var barn, är nu vuxna och har egna familjer. Ett mycket kärt återseende var Monika Msengi, som under många år var den som dikterade skolböcker och bibeldelar för mig, då jag kopierade dessa åt våra elever.

 

Den 10 augusti lämnade vi Tabora med flyg till Dar-es-Salaam och vidare hem till Sverige via Etiopien. Det hade varit en fantastik resa. Allt hade gått så förunderligt bra utan olyckor eller sjukdom. Enars ledarskap och hans reseplanering med hjälp av en del andra hade varit ett enormt arbete. Våra ledsagare, inte minst min egen, var alltid på ett fint sätt påpassliga och gav service, när det behövdes. Trots att vi var i så olika åldrar, tror jag att vi alla upplevde, att vi hade en fin gemenskap. Främst får vi tacka Herren, som på ett förunderligt sätt var med och bevarade oss under hela resan.

 

En mycket tacksam resenär

Text Kerstin Strindberg

 

 

Ur medlemstidningen nr 9-10, 2009:

Syskonbandet gör skillnad

I norra Tanzania vid foten av den mäk­tiga vulkanen Mount Meru, 4 556  m ö h,  ligger staden Arusha som har när­mare 350 000 invånare. På vulkanens västra sluttning ligger Habari Maalum med ett omfattande mediearbete; radio, tryckeri, tv-produktion och ett nytt universitet som håller på att byg­gas. Här finns också Injili kwa kibreli (Evangelium på punktskrift) som är den ”synskademission” som Syskon­bandet har stött under många år.

Efter en lång resa på 18 timmar instal­lerar vi oss på Habari Maalums gäst­hus. Här kommer vi att stanna i fem dygn med massor av programpunkter inplanerade; safari för att se de vilda djuren, besök i en massajby, besök på ögonavdelningen på KCMC-sjukhuset i Moshi osv. Men det viktigaste är att vi får tid att träffa dem som arbetar med litteraturmissionen för att bättre lära känna deras arbete, dela erfaren­heter och kanske det mest betydelse­fulla, att bygga relationer.

 

Margret, Chenge och Paulo arbetar på blindmissionen. Paulo berättar att de har över 1000 elever som deltar i deras brevkurser. De ger också ut en tidning och ett nyhetsbrev på punkt, som skickas ut till många synskadade som talar swahili. Det återstår nu bara några böcker i GT tills hela Bibeln finns i punkt på swahili. Att ordna se­minarier för synskadade är en annan viktig uppgift.

Vi är alla imponerade över det arbete som våra vänner utför och vi upplever det som en förmån att Syskonbandet får vara med. De tar med stor glädje och tacksamhet emot det årliga bi­draget som vi har med oss. De hälsar också så varmt till alla medlemmar i Syskonbandet, som fast ni bor så långt borta, bryr er om de synskadade i Tanzania. Ni är med och gör livet ljusare, säger de. Ta emot den häls­ningen!

För mig personligen var det fantastiskt roligt att få komma tillbaka till Tanza­nia där vår familj bodde under tre år mellan 1993 och 1996. Att möta alla gamla, goda vänner var en stor gläd­je. En av dem, Charles Ngowi, hade tagit ledigt från jobbet för att kunna vara med oss och hjälpa oss under vistelsen i Arusha.

Vi fick också möjlighet att besöka litteraturcentrat i Arusha. Det har ett fantastiskt läge mitt inne i stan och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på allt arbete som vi la ner för att alla till­stånd skulle bli klara. Då vi åkte hem 1996 kunde vi inviga grundplattan. Nu finns centret där med en bokhandel, ett café, kontor och en gudstjänstlokal uppe på taket där över 400 personer brukar samlas till gudstjänster. Det känns roligt att ha fått vara med på ett hörn för att förverkliga detta.

Då vi på torsdagen lämnar Arusha flygplats är vi alla överens om att vi har fått uppleva några helt fantastiska dagar och nu har vi liksom hunnit ”landa” i Afrika. Sverige känns redan långt borta och vi ser med spänning fram emot Zanzibar, som kommer att bli en helt annorlunda upplevelse i detta land som har så många olika an­sikten och miljöer.

Text Enar Olsson



Zanzibar i våra hjärtan

Det var på Zanzibar vi mötte värmen. En ljum vind svepte över oss när vi gick den korta biten från planet och in i flyghallen. Folk väntade på sitt bagage och det var en livlig och rörig miljö. Den av oss som kände större ansvar än andra, kollade och räknade väskorna för att till slut konstatera, en väska fattades. Efter en stund hade vi fyllt i nödvändiga papper för den sakens skull. Dock fick våra tvivel över afrikansk byråkrati sig en törn, för nästa dag fanns den att hämta på flygplatsen…

Om man bott på Zanzibar några år, som vi har gjort, känns det som att komma hem när man återvänder. Tänk att åter få känna fukten, värmen och att åka den kända vägen från flyg­platsen in till stan, se kokospalmerna och bananlundarna samt de pampiga gatlamporna!

Med förvåning förstår vi att vägarna har blivit mycket bättre och det är njut­bart att åka tvärs över ön till hotellet i Padje Ndame. Östkusten bjuder på vit sand och underbara stränder. Många i sällskapet njöt av att ta sig ett dopp. Dock var vattnet de första dagarna lite långt ut p.g.a. lågvatten. Men det var bra motion att promenera några hund­ra meter för att möta havet. Efter ett par dar var det härligt högvatten igen och vi fick bada i ett ljumt, salt vatten. Dagarna på Zanzibar var inte endast förströelser, utan vi försökte också utföra något av resans verkliga syfte, att möta synskadade.

På Zanab, öns motsvarighet till SRF, fick vi träffa styrelse och tjänsteman­nen Adil. De informerade om arbetet och vi kände oss uppskattade som hälsade på dem. Som alltid när man kommer till detta land känns det frus­trerande att inte snabbt kunna hjälpa till. Behoven är så enorma. Vi hade fått med oss en punktdisplay, som gåva. Tack vare Johans datorkunnan­de, fick vi den att fungera till en viss del. Tyvärr saknas skärmläsarpro­grammet, men vi hoppas kunna lösa detta genom att sända ut den dator som hör till displayen. (Datorn är nu genomgången och klar för transport. Red. anmärkning.)

Naturligtvis vill vi också nämna Birgitta Karlsson, som startade arbetet bland synskadade på ön redan 1985. 1989-91 åkte vi, Linnéa och David ut, för att ta vid när hon åkte till Sverige. På skolan som Birgitta hade startat upp fanns vid denna tid ungefär 15 elever som hämtades i bil av vår chaufför varje dag. De fick lära sig Brailles, engelska samt hantverket att tillverka mattor av kokosnötsfibrer.

Efter vår hemresa kom Birgitta ut igen och har verkligen varit Zanzibar tro­gen. Hon är en känd profil på ön där hon cyklar omkring med hjälmen på sitt huvud. De flesta vet vem ”mamma Shangilia” är. Nu finns det en bokshop som hon har startat och där försöker hon också sälja ur det stora mattlager som finns. I dag finns ingen skola utan de flesta sitter hemma och jobbar. Problemet är dock att det är svårt att få avsättning för produkterna. Många har det svårt ekonomiskt och Birgitta har som böneämne att det ska ordna sig.

Vi besökte en gudstjänst söndagsför­middag, och sen åt vi pilau hemma hos Birgitta. Hon servade oss på ett fantastiskt sätt och bidrog till att besö­ket på ön gick smidigt.

Båtresan till Dar es Salaam är en helt annan historia…

Text Linnéa och David Lindberg

Foto Enar Olsso: David Lindberg tillsammans med styrelseordföranden i Zanab

Ps. ”Shangilia” betyder ”Glädjerop”.


Ur medlemstidningen nr 11-12, 2005:

Jular i Afrika

Jag har aldrig kunnat förstå folk som väljer att fira jul i sydligare länder med sol och värme. Nej, för mig hör snö och köld och mörker ihop med julen. Och ändå blev det så att jag de senaste 30 åren har firat 21 jular i Tanzania. Då gäller det att stå ut med sin hemlängtan, att försöka glömma alla traditioner och i stället skapa nya. Så här skrev jag en gång på julkorten jag skickade till släktingar och vänner:

 

Klockors klang och orglars brus, iskristaller, glitterljus, doft av gran och pepparkaka, tomtesmyg och julklappsvaka, änglaspel när jul är inne. Det är julen i mitt minne.

Solen gassar, ljusen rinner, någonstans en gräseld brinner, träden grönskar, tuppar galar, åsnor skriar, regnet skvalar. ”Giv mig ej glans” jag hör på band, Se där min jul i fjärran land.

Med glädje minns jag jularna på blindskolan i Tabora där det var min uppgift att ordna med julfirandet för de drygt 60 eleverna, vilket inte alltid var så enkelt. En gång var det problem med att få tag på mat. Ännu på själva julafton köade jag i tre timmar för att få ris och lyckades få så det räckte hela helgen. Också kött fick vi tag på efter många ansträngningar.

Inte var det heller så lätt i mitt eget hushåll. Jag hade sparat lite vetemjöl till jul, men det hade gått maskar i det. Ändå fick jag riktigt goda kakor genom att blanda i duktigt med citronskal och kryddor som tog bort det mesta av den beska smaken. Men jag ville ju också ha kött till jul och det hade varit svårt den senaste tiden att få tag på något. Dagen före julafton skickade jag en av skolans arbetare för att köpa kött och efter ett antal timmar kom han tillbaka glädjestrålande med en bit inslagen i tidningspapper. När jag sedan öppnade paketet blev jag helt mållös. Jag hade aldrig sett något sådant. Det liknade visserligen kött men vad det var kunde jag inte räkna ut. Då bad jag min blinda pojke Yusufu om hjälp och när han väl fått känna på biten utbrast han: ”Det är ju ett hjärta, ett kohjärta!” Jag hade aldrig ätit kohjärta, än mindre anrättat något sådant, men jag gjorde mitt bästa och det blev riktigt gott. Så den julen fick hjärtsteken ersätta julskinkan.

Dagen före julafton hade vi julfest med elever, lärare och arbetare och på julafton var alla elever hos mig. Jag bjöd på saft, kex, karameller och frukt, och sedan hade vi julklappsutdelning. I brevet till föräldrarna skrev jag: ”Jag hade haft en ordentlig julstädning, men du milde och store tid, hur mitt hus såg ut efter den festen! Mina kära klontar hade både spillt och klottat och smulat och råddat. Jag måste röja undan det värsta. Klockan halv elva sänkte sig julfriden över huset. Då tog jag in julgranen, en extra vacker cypress, tände jag alla ljus jag hade, släckte lamporna och började öppna klapparna som ni hade skickat.

Jag sa att julfriden sänkte sig över huset. Nåja, frid och frid. Julottan var redan klockan 12 på natten! Vi gick omkring och väckte barnen, för dem som ville fick vara med i kyrkan. Det var ganska många. Och den bästa stunden på hela julen upplevde jag där i kyrkan mitt i natten. Det var när vi sjöng unisont: ’Gå Sion din konung att möta’. Jag hade lärt barnen den sången före jul, och att nu se och höra dem stå och sjunga av hela hjärtat och med hela sin röststyrka: ’Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud’, ja, det var en mäktig upplevelse.”

Så vill jag önska alla en välsignelserik jul med den sista versen i min juldikt:

Julens budskap är dock lika, för båd fattiga och rika. Överallt hörs orden skalla: ”Frid på jord till folken alla!” Och jag önskar med de orden en god jul till er i Norden.

Av Daisy Grönqvist

 

Ur medlemstidningen 6-7,  2005:

Gud hjälper synskadearbetet i Afrika

Daisy Grönqvist som är syskonbandare och bor i Finland berättar här om sin betydelsefulla insats för synskadade i Tanzania.

Det är spännande att vara med och arbeta för Blindmissionen i Tanzania som ju främst handlar om att ge ut kristen litteratur på swahili punktskrift. Arbetet är nu som bekant i afrikanska händer och går bra. Men ekonomisk hjälp behövs fortfarande utifrån, och jag jobbar här i Finland på olika sätt – ibland heltid, ibland halvtid – för att få in pengar till verksamheten. Och ibland kommer Gud med överraskningar, så det enda jag behöver göra är att ta emot och skicka vidare.

I fjol råkade en äldre dam, omkring 90 år, läsa en artikel om mig och arbetet i Tanzania. Hon har ingen anknytning till Finlands Svenska Pingstmission som är huvudansvarig för arbetet, men hon ville göra en insats för de synskadade. Då kom hon att tänka på sina konstverk som låg undangömda i skåp och lådor. Hon började nämligen måla akvareller som 80-åring och hade delat ut av sina alster till barnen, vänner och bekanta, men många hade hon kvar. Nu ställde hon till med en konstutställning, kontaktade press och lokalradio och fick många besökare som köpte hennes tavlor. ”Tänk att jag också fick bli missionär på gamla dar!”, utbrast hon när hon kunde ge drygt 11 000 kronor till Blindmissionen.

Hon önskade att pengarna på något sätt skulle bli till nytta för blinda kvinnor. Nu håller vi på att förbereda tryckning av en bok som handlar just om kvinnor: Bibelns syn på kvinnan, hur Jesus bemötte kvinnor, kvinnorna i de första församlingarna och vilken uppgift och vilket ansvar dagens kvinnor har i hem och familj, församling och samhälle.

För några månader sedan fick Blindmissionen överta en hel del gammalt och värdefullt Arabia-porslin från ett bönehus som skulle säljas. Nu håller jag på att sälja kaffekoppar, tallrikar, fat och karotter och för de pengarna skall vi ge ut en annan bok på punkt. Den riktar sig till äkta makar med undervisning och goda råd om hur man kan leva tillsammans i frid och sämja, utan hugg, slag och hårda ord.

Vi har också två barnböcker som vi gärna skulle trycka om vi bara hade pengar. Så nu går vi i spänning och väntar och undrar vad Gud har för vägar för att få det behovet fyllt!

Daisy Grönqvist

 

Ur medlemstidningen nr 3 – 2005:

Rapport från en Tanzaniaresa

I höstas genomförde Daisy Grönqvist en resa till Tanzania och nedan berättar hon om sina spännande upplevelser från den.

”Det här kan inte vara sant! Det måste vara fråga om trolldom”, utbrister rektor Lumambo när han vid ett besök på Blindmissionen i Arusha bekantar sig med våra nya apparater och ser att man via ett par tangenter på datorn kan förvandla vanlig skrift på dataskärmen till punktskrift. ”Med förkortningar och allt”, utbrister han. ”Nej, det här är inte möjligt, det är helt otänkbart!”

När han sedan ser att man med några enkla grepp på tangentbordet får texten utskriven på punktskrift via en knattrande printer, blir han nästan stum. Vi visar honom de tidningar och böcker vi kunnat trycka på bara några veckor och upplyser honom om att den inhemska personalen nu klarar av att hantera apparaterna utan min hjälp. ”Då måste det i alla fall vara Gud som ligger bakom det”, slår han fast och sänder spontant en brinnande tackbön till himmelens Gud som ser till de synskadades behov i Tanzania.

Lumambo som nu är pensionär började arbeta med synskadade för 40 år sedan. Han var rektor för Shule ya Furaha, Glädjens skola, i Tabora i trettio års tid. Under åren som gått har han fått uppleva många framsteg och förbättringar när det gäller de synskadades situation, men det här med datorer är helt nytt för honom. Vi är många som med honom tackar Gud för att det gick så bra under min tre månaders vistelse i Tanzania, att jag fick apparaterna att fungera och att arbetarna på Blindmissionen lärde sig så snabbt. Nu är det både enklare och billigare att producera litteratur på swahili punktskrift. Det är FINNIDA, den statliga u-landshjälpen i Finland, som bekostat den nya dataanläggningen. FINNIDA-projektet är treårigt, så jag kommer igen i höst att resa till Tanzania för uppföljning och ytterligare undervisning och träning av personalen.

Under min resa besökte jag skolan i Tabora där jag jobbade på 1970-talet. Det var roligt att träffa några av mina före detta elever där: två lärare, en bibliotekarie och en som jobbar på internatet. Jag fick också möjlighet att samtala med representanter för TCSB, den kristna blindföreningen. Vidare besökte jag lärarhögskolan i Patandi, där man numera utbildar speciallärare för synskadade, hörselskadade och förståndshandikappade.

Personalen på Blindmissionen hälsar till Syskonbandet. En av dem, Elibariki Swai, slutar i mars och återgår till sin lärartjänst. Vi behöver nu en ny synskadad arbetare. Vi är tacksamma om ni vill be för saken, så vi får den som Herren har utsett.

Familjen Luvanga, som många Syskonbandare känner, hälsar också. Sam, 21 år, som studerar datateknik, gifte sig medan jag var där. Helena, 19 år, håller på med sin utbildning till grundskollärare. Lidia, 14 år, har just börjat i Secondary School. Hanna, 11 år är ännu i grundskolan, och mamma Margreth jobbar som tidigare på Blindmissionen.

Av Daisy Grönqvist