Den 24 juli till 11 augusti gjorde en grupp syskonbandare en resa till Tanzania. De besökte bland annat blindskolan i Tabora som Syskonbandets medlem och utsände missionär Kerstin Strindberg var med att starta på 60-talet. De besökte även det nu stora litteraturarbete för synskadade i landet, vilket har sitt centra i Arusha, som Syskonbandet varit med att stötta under många år. Därutöver träffade de olika synskadeföreningar, åkte på safari, gick kryddtur, hörde sjungande massajer, badade i Indiska Oceanen vid Zanzibars strand, och mycket mycket mer. Läs en del av alla händelser, möten och upplevelser i resenärernas resedagbok!


På bilden står de 12 resenärerna tillsammans med kören i Arushas Pingstkyrka med den runda kyrkan som bakgrund

RESEDAGBOKEN


Torsdag23/7
Tina skriver:

Resefebern stiger och väskorna packas. Imorgon bär det av! De som reser är Elin Hörnblad, Marlene Olsson, Erik Bondesson, Johan Sundholm, Tina Hanson, David Lindberg, Kerstin Strindberg, Vanessa Hörnblad, Daniel Strömberg, Linnéa Lindberg, Eva Backman och Enar Olsson som stått för det allra mesta av planeringen och är vår reseledare.


Söndag 26/7
Tina skriver:

Från norr, söder och öster kom vi farande och strålade samman på Arlanda var från vi lyfte klockan nio i fredags kväll. Efter mellanlandning i Rom (Italien) och Nairobi (Kenya) samt flygplansbyte i Addis Abbeba (Etiopien) flög vi in över Kilimanjaros snötäckta toppar och landade strax nedanför dess fot. Vi möttes där av personal, inklusive direktören Alfred från litteraturcentret i Ngaramtoni utanför Arusha. Bagaget bands upp på taket av den lilla bussen som vi följande dagar kommer färdas i och skramlandes for vi fram på den steniga och håliga vägen, som är den stora som leder till Nairobi, genom den afrikanska bygden med torra slättmarker, berg, plåtskjul till småbutiker och kvinnor som gick längs vägkanten balanserades stora säckar eller dylikt på huvudet. Vid fyratiden igår eftermiddag, lördag, kom vi trötta och toanödiga fram till det fina gästhuset där vi nu bor och som för övrigt är byggt av skandinaviska missionärer och är mycket likt en svensk sommarstuga fast med klinkergolv. De två hushållerskorna lagade god middag åt oss bestående av ris och kycklinggryta och efter liten samling kring dagens och morgondagens händelser stupade vi i säng innan klockan var tio. Efter frukost idag promenerade vi till pingstkyrkan i byn för att delta och medverka i gudstjänsten. Innan själva gudstjänsten började fick vi delta i söndagsskola för vuxna på swahili. Under gudstjänsten fick vi presentera oss, Enar predikade och Linnéa satte sig vid synthen och Daniel tog basen och vi andra klämde i och sjöng sånger på svenska, engelska och lite swahili som vi hunnit lära oss. Församlingsmedlemmarna bjöd tillbaka med rytmisk sång på swahili till synthkomp och lovsångsdans. Vädret här är fint men betydligt kallare en väntat, några av oss fryser till och med emellanåt! Det är vinterperiod här och det sägs att det också är ovanligt kallt här detta år, det känns precis som ganska fin sommardag i Sverige. Vi befinner oss på 1800 meters höjd över havet, det är torrt men för oss mycket intressant växtlighet. På vår tomt finns stort kaktusträd, ett annat träd lövtomt men fyllt med stora orangea blommor, bananträd och stort avokadoträd tyvärr dock för tillfället slut på mogna avokador. Efter lunch begav vi oss, på mer än lovligt ojämna vägar uppåt längs vägen, mot en massajby. En stor hop barn sprang tjoandes och tjimmandes bredvid oss sista biten när de såg oss komma farandes i vår buss. Vi fick stiga in i ett lerhus med stråtak där en familj på fyra personer bodde, det var mycket litet och vi fick huka oss lågt för att kliva in i sovalkoven. Kerstin pratade på swahili med barnen som stockades kring henne under taket med bänkar och stolar som utgjorde byns skola och vi fick en sång sjungen av barnen som klappade i händerna och glatt sjöng om att de älskar skolan. Till middagen ikväll fick vi sällskap av Chenge, Margrete, Paulo och Elin som arbetar på Ngaramtoni litteraturcenter.

Måndag 27/7 Tina skriver:

Efter frukost idag kom två safarijeepar och hämtade upp oss. Vi åkte genom kaffeplantage och genom vidsträckta slättmarker. Ungefär halvvägs mellanlandade vi på en suverän suvenirbutik där vi exalterade strosade runt medan vi inväntade den andre jeepen vilken vi sedan fick veta hade råkat ut för punktering. Souvenirbutiken var enorm! Den bestod inte minst utav åtskilliga mängder av trädjur och figurer i alla storlekar tillverkat i ebenholts av olika massajstammar i landet.  Vid entrén till nationalparken Tarangari möttes vi av små ljusbruna apor som var mer än småsöta. Där bekantade vi oss även med up-side-down-trädet. Vi for ut på den vilda savannen, området som för övrigt är 7000 kvadratkilometer stort, och det dröjde inte länge förrän vi såg Impalaantilop, gnu och bökande släktingar till Pumba – vårtsvin. Strax såg vi också ståtliga giraffer, liten unge och många i flock. Zebror gick titt som tätt i vägkanten och passerade över vägen framför oss. En jätteelefant kom strövande över vägen och fler sågs till, hela familjer och vid ett tillfälle en flock i rad på 15-20 stycken som hängde vid flodkanten, det var mycket häftigt! Vi såg en enormt stor buffel och de som ser bra kunde se lejon på långt håll och ett lejon på cirka 30 meters avstånd som låg och rullade sig i gräset med tassarna i vädret. Vi fick också bekanta oss med några, för somliga av oss okända, små hjortdjur som på swahili heter Pickdick. Mitt på dagen pausade vi med lunch mitt ute på savannen.
Där fick vi äta en mycket fin buffé med tomatsoppa och vitlökskrutonger till förrätt sedan olika sallader, stekta aubergine, kött och vegetarisk lassange, sötpotatis i klyfter, ris och kycklinggryta. Till efterrätt fanns en kaka, sockerkaksliknande, och färsk fruktsallad av ananas, papaya och vattenmelon.

Här följer några fakta som vår guide gav oss:
– En lejonhane väger 250 kg, honan 150 och de blir upp till 20 år gamla.
– Buffeln brukar väga ca 700 kg, den vi såg idag sa vår guide vägde 900 kg.
– Giraffen väger 1850 kg och är fem meter lång
– Elefanten väger 6000 kg, dricker 200 liter vatten varje dag och kräver 300 kg mat dagligen, deras bajskluttar väger 3 kg.

Förutom alla djur vi fick se och höra var vi mycket fascinerade över de fantastiska vyerna av savannslätter och bergsprakt i bakgrunden.  De som inte kunde se någonting upplevde ändå mycket av safarituren genom allas beskrivningar av vad de såg, känslan av vinden då de stod upp med huvudet under det upplyfta jeeptaket, skumpandet över de näst intill obefintliga vägarna och genom att höra djurens trampande nära intill oss. Alla var mycket nöjda med dagen. Vi har också lärt oss några nya ord och uttryck på swahili idag som jag delar med mig av här:
”Mambo pwa” vilket är ett snyggare uttryck med samma betydelse som ”Hakuna matata” och betyder ”Inga bekymmer”
”Ni sai de e” vilket betyder Hjälp mig, eller Räck mig ett handtag.
”Parata” = Kackerlacka.
”Tembo” = Elefant.
”Zeze” som är ett typiskt litet tummpiano, cittraliknande.
”Karibo” = Varsågod.
”Asante sana” = Tack så mycket.
”la la salama” = God natt

Tisdag 28/7 Erik skriver:

Efter en tidig frukost gick vi till Kibreli Center, där bl.a. litteratur i punkt produceras. Vi inledde med en morgonsamling tillsammans med de anställda. Vi introducerades för varandra, sjöng sånger på engelska och svenska och berättade om våra arbeten. Tina och Enar berättade allmänt om Syskonbandet och jag berättade om hur jag blev medlem där. Efter samlingen gick vi först till punktproduktionen, där exempelvis bibelböcker och tidningar distribueras och skickas ut till synskadade. De har bl.a. en medlemstidning liknande den vi har. På Kibreli Center finns också radioproduktion, dit vi gick sedan. De sänder program över hela Tanzania, mest med kristen anknytning. TV-studio har de också, och dit gick vi innan det var dags för kaffe. Vi fick faktiskt bullar till kaffet, och de smakade i princip som svenska bullar förutom att de var något hårdare. När kaffet var uppdrucket hälsade vi på hos Margaret Luvanga tidigare gift med Yosufu som Daisy Grönqvist skrivit om. Det var trevligt att besöka hennes hem och träffa hennes familj, däribland de två små barnbarnen. Hennes hus bestod av några rum och var gjort av sten, likt många andra hus i Tanzania. Att bygga trähus skulle nog vara lite för riskabelt i just det här landet. Efter lunchen som bestod av pilau (risotto) åkte vi in till Arusha. Där besökte vi först Kimahama, ett kristet litteraturcenter som Enar och Kerstin Olsson var med och byggde upp på 90-talet. Det fanns många olika böcker och kassetter, varav jag köpte en kassett med Yusufu Luvanga på sång. Vädret var varmt så jag gick och köpte mig en vattenflaska och några vykort när jag ändå var i farten. Det var mycket folk ute, men ännu livligare blev det på den tanzanianska marknaden (soko). Därifrån gick vi ut ganska snabbt efter att ha införskaffat lite frukt och rostade jordnötter. Prutande och trängsel får man vara beredd på vid marknaderna här. Betydligt lugnare blev det vid Kimahamas restaurang, där vi åt middag med de anställda där och vid Kibrelicentret.
Det kändes ovant att äta med sked och gaffel, men man får ta seden dit man kommer. Svenska, engelska och swahili blandades med kyckling, köttgryta, ris och potatis. Efter att ha bett för varandra och våra arbeten var det dags att säga hejdå efter en intensiv men trevlig dag.


Onsdag 29/7
Johan skriver:

Idag har vi besökt KCMC (Kilimanjaro cristian medical center) sjukhusets ögonavdelning   i Moshi där vi fick höra om sjukhusets verksamhet. Efter det var vi vid foten av Mount Kilimanjaro som är Afrikas högsta berg och över 4000 m högt. Där emellan besökte vi bygget av ett universitet med journalistik som inriktning och studentbostäder. För övrigt blev det mycket bilåkande på rätt så gropiga vägar.

Torsdag 30/7 Tina skriver:

Idag lämnade vi våra vänner i Ngarantoni/Arusha och det för oss nu hemvana Guesthouse och styrde kursen mot Zanzibar. Vi lyfte från den närliggande flygplatsen, Charles och vår chaufför Filippo vinkade av oss där, i ett jetpropellerplan och flög en dryga timme senare in över Prison Island och Zanzibars kust. Det var verkligen paradiset vi kommit till! Här svajar höga palmer med kokosnötter och temperaturen är betydligt högre, 29 grader. Efter att ha snabbt inkvarterat oss i våra bungalows slängde de flesta av oss i den turkosa Indiska Oceanen som var salt, ljummen och mycket härlig! Restaurangen ligger precis på stranden och är mycket mysig. Jag beställde rätt med (kryss i taket) tigerräkor, men personalen hade si och så koll på beställningarna och få i detta land verkar ordentligt kunna piffa till maten…fast något särskilt märkligt eller otäckt har vi inte stött på alls än.

Nu sitter jag på utemöblerna till vår bungalow under stjärnklar himmel och starkt månsken över stranden. Palmbladen prasslar av den ljumma vinden från havet som ligger ett 50 tal steg framför mig. Vi bor alltså i princip på stranden och här är labyrintartade korallkantade gånger, som jag säkerligen kan gå vilse bland, och vi omges av vackra plantager med färgglatt blomster bland annat jumbovarianter av sånt vi har som krukväxter hemma men som jag inte kan namnen på. Kort sagt. Här är helt otroligt fantastiskt jätteunderbart!

Fredag 31/7 Marlene skriver:

Jambo, alla läsare! Idag har vi varit inne  Stone Town. Där träffade vi Birgitta Karlsson, en kvinna som jobbar med motsvarande vårt SRF här på Zanzibar, och några andra i föreningen. De berättade om deras arbete och vi (David mest… ;-P) berättade lite om Syskonbandet. Det var intressant, men jag hade så ont i ryggen och blev så rastlös att jag nästan började klättra på väggarna. Jag hade inte med min ”Conny” (Spel-konsol) eller nåt annat att pyssla med, allt det var kvar i bungalow:n (på hotell-rummet)… Till slut sa Daniel åt mig att jag kunde lägga mig på golvet med benen på en stol. Då blev det genast lättare att koncentrera mig! Men då var det ”soda” (läsk-paus) och slut… 😛 Efter det skulle vi gå och se om vi kunde ta ut och växla pengar. Men då det var mitt under muslimernas bönetid så var det mycket som var stängt. Till slut hittade vi i alla fall ett växlingsställe. Efter det gick vi och åt på en indisk restaurang. Jag fick räkor i/och vitlökssmör med pommes frits och vitlöks Naan-bröd. Det var jättegott! Efter det åkte vi tillbaka till hotellet och nästan alla badade. Idag har jag köpt ett par ”massajskor”, gjorda av moppe-däck, i min storlek. Massajen som gjort dem tyckte att jag hade små fötter (vilket ju är sant) och att det var synd om mig, han sa ”pole, pole” flera gånger – som i det fallet betyder ”stackars dig”. Vill bara säga att om ni nån gång får möjligheten/chansen att åka till Tanzania, TA DEN vad ni gör! Det är ett fantastiskt land, med underbara människor och fantastisk natur.

Ta hand om er, där hemma, och hoppas vi ses/hörs nån dag! Nu måste jag sluta, för jag ska ut och fiska imorgon bitti! Tack, för mig! Tota onana!

Lördag 1/8 David skriver:

Så har turen kommit till mig att få skriva ner lite tankar från Zanzibar. Helt underbart att komma tillbaka hit och träffa en del av våra synskadade vänner. Många känslor ger sig tillkänna. Det tar tag i ens hjärta och själ på ett speciellt vis.

Idag den 1 augusti så har vi varit kvar vid Padje Ndani där vi bor. Ett mycket trevligt ställe. Det bästa tycker jag är att de som är hotellvärdar kan svenska vilket är en klar fördel för en sådan som jag som inte är den mest språkbegåvade personen. Morgonen började med att några morgonpigga svenskar skulle ut på promenad längs stranden, vaknade av samtalet som på intet sätt var störande men som hördes genom fönstret som inte har något glas vilket gör att det är ganska lyhört. Sedan åkte några fiskeintresserade ut och fiskade tillsammans med några lokala fiskare. Fångsten vad den blev är i skrivande stund inte riktigt klarlagt. Mycket bad och solande har det blivit. En del av oss mera röd än andra. En mycket fin dag har vi haft som avslutades med middag, för somliga med bläckfisk och krabba vilket inte var helt enkelt att äta trots att man ser något. Kanske hade spagetti och köttfärssås varit roligare. Kl. är nu strax 22.00 och det blir dags att ännu lämna en härlig dag bakom oss som vi tackar Gud för vi fått.

Som sagt det är något speciellt med Zanzibar och vad man önskar är att kanske kunna hålla kvar tiden för att vara här. Känns som man kommit hem igen. Tack för mig och en riktigt God Natt.

Söndag 2/8 Elin skriver:

Jambo, idag skriver Elin. I morse klev jag upp kvart över 6 tillsammans med Vanessa och tog en morgonpromenad och vi såg soluppgången vid horisonten. Det var väldigt underbart att se när solen går upp då vet man att det är en ny dag.

Vi har medverkat i en kyrka där det var lite sväng. Det var svårt att hitta dit men till slut så hittade vi. Sen när gudstjänsten var slut så gick alla ut och hälsade på varandra och skakade hand. Vi åkte vidare med våra minibussar hem till Birgittas hem och åt pilau, det är en slags risotto som är vanligt här, och fisk. Sen gick vi till Birgittas butik och shoppade loss med våra pengar . Alla varor är gjorda av synskadade personer här på Zanzibar. När alla hade köpt det dom ville ha så gick några tillbaka till Birgittas hus, dom som inte ville gå på stan. Vi var fem stycken som gick på stan och shoppade en massa olika vackra saker i olika affärer. Johan skulle försöka ta ut pengar men som vanligt fungerade det inte med hans finska VISA kort. Vi stötte på några tiggare som ville ha pengar eller något att dricka. Det kändes jobbigt för att jag ville hjälpa dem men det är omöjligt att hjälpa alla som har svårt. Jag köpte två jättefina massaj tavlor som jag fick hjälp att pruta på. Halv sex möttes vi upp vid Birgittas affär igen och åkte tillbaka till hotellet.

Vi åt middag tillsammans och myspratade en stund som vanligt på Linnea och Farfars (Davids) barassa. Tina och Daniel tog en promenad mot stranden och såg att ett rån hade begåtts; Indiska oceanen var borta så långt ögat kunde nå. Vanessa trodde inte dem så hon följde med och jo, det var sant, dom kunde gå ut flera kilometer på havsbotten. Sedan nattade vi för att ladda batterierna för kryddturen dagen därpå.

Måndag 3/8 Erik Skriver:

Det är inte varje dag man får pannkakor till frukost, men här på Zanzibar har vi fått det, t.ex. igår. De smakar nästan likadant som i Sverige och är mycket goda med socker på. Efter smörgåsar, pannkaka och frukt var det dags att åka iväg på en kryddtur. Som vanligt var bussfärden ganska lång, bl.a. eftersom vi blev stoppade vid ett par poliskontroller och för att vi skulle tanka. För mig var det dock ingen fara, för jag hade virkningen med mig, som brukligt. Jag fortsatte på ett kors till Marlene och pratade med Kerstin Strindberg medan bussen rullade framåt i solen och värmen. Efter en dryg timme var vi så framme vid destinationen norr om Stonetown. Vädret  var varmt, en herre låg och sov och en tupp hördes då och då gala vid kryddfarmen. Vår kunnige guide berättade ingående och spännande om varje krydda, och vi blev glatt överraskade när han ofta uttalade kryddornas namn på svenska. De flesta kryddor var kända för oss – kanel, nejlika, kardemumma, ingefära, muskot, vitpeppar… ja, listan kan göras lång. Fast självklart kändes inte dessa upplagor som de vi köper i affären. Nej, de här satt på träd och höll ofta på att växa. Självklart smakade de inte heller som när man köper dem i affären utan färskare. Jag kände inte alltid igen lukter och smaker utan blev förvånad när jag t.ex. fick lukta på en kakaofrukt. Frukten måste dock bearbetas för att chokladlukten och -smaken skall framträda, berättade guiden. Hela muskot- och cashewnötter fick jag också känna på, och det var spännande att känna på originalen. Kryddorna luktade ofta gott, däribland citrongräset som jag även smakade lite på. Även kanelen fick sig en liten smakbit, men min lilla bit smakade inte så mycket kanel. Inte heller luktade det så mycket kanel, men vanilj luktade desto mer och så gott.

Efter ca 90 minuters kryddvandring i värmen kände vi oss lite trötta, så då var det passande med mat. Vi fick pilau med ris, potatis, kanelbark och pilaumix (en kryddblandning). Därtill serverades en tomatsås och en kokosnötssås. Vi avnjöt måltiden tillsammans med dricka och jag fick lära mig något nytt, nämligen att det kan lämpa sig att dricka drickan efter maten. Det har med magsyrorna att göra, berättade en av resedeltagarna. När en god måltid var tillända var det så dags att fynda bland kryddorna. Min kryddpåse fylldes snabbt med vit- och svartpeppar, kanel, nejlika, kardemumma, ingefära, curry och mycket mer, bl.a. pilaumix som inte går att köpa i Sverige. Förutom kryddor hamnade även kaffebönor och olika tesorter i påsen. Efter några intressanta och kryddiga timmar åkte vi sedan tillbaka i bussarna, något kryddstarkare. Jag virkade på hemvägen också, för det är trevligt med tidsfördriv på resvägen.

Tillbaka vid hotellet bytte vi om och gick ner till havet för det dagliga doppet. Vågorna var extra höga idag och det var skönt att ligga på rygg och driva med dem. “Erik, du driver ifrån oss”, hördes ofta de andra ropa, så då var det bara att gå åt andra hållet. Vi lekte i vattnet och några av oss försökte stå på händer. Jag vill helst hålla för näsan under vattnet och försökte stå på en hand. Det gick så där, men allt är ju bättre än inget. Sedan lärde Daniel oss olika taktarter: 6/8 och 7/8-takt, alltså lite afrikanska rytmer. Sedan var det dusch som gällde innan det var dags för middag. Eftersom det var sista kvällen bjöds vi på alla rätter och jag beställde efterrätt dagen till ära. Det var gott med grillad kingfish, smörpotatis och tartarsås till huvudrätt och fruktspett med sockersirap till efterrätt. Till maten drack jag bitter lemon som smakar ungefär som sprite. En god läsk, tycker jag. Mitt under maten överraskades vi glatt av en massaj som spelade ze ze (tummpiano) och magfiol samt sjöng för oss. Därtill viftade han med bjällror han hade runt vristerna. Jag köpte en cd med honom, och Tina och Daniel köpte t.o.m. en ze ze förutom skivan. Det var roligt att känna hur instrumentet såg ut – ett s.k. tummpiano med strängar som man spelar på. När musikanten hade gått kom dansare efter en stund med dans, hopp och gung fram och tillbaka. Båda kvällens framträdanden blev uppskattade och fick applåder av restauranggästerna. När det hela var slut var det dags att varva ner och sova efter ännu en händelserik dag.

Tisdag 4/8 Vanessa skriver:

Tjabba tjena idag är det Vanessa som skriver, Elins storasyster. Vi har idag lämnat härliga, varma Zanzibar och är nu i Dar es Salam. Morgon började med den dagliga promenaden kl 06.15 med Elin. Vill påpeka att jag fick med mig Tina en morgon. Hundarna följde som vanligt med som vakter, ingen får komma nära utan att dom sluter upp runt oss, mys. Sedan var det frukost, pannkaka, te/kaffe, bröd, juice och ägg. Måste erkänna att jag saknar havregrynsgröten med äppelmos efter alla te frukostar.

10.00 skulle rummen vara tomma förutom Farfar (David) och Linneas rum och Eva o Kerstins där vi kunde ställa våra väskor. Mys på barassen, mysa i solen och shoppa från massajerna och shoppen var dom aktiviteter som stod på programmet under tiden vi väntade på att bussarna skulle komma kl. 13.30.

Jag passade på att fråga ut massajerna angående dans och livstilar efter deras dans efter middagen igår. För er som inte hört hur dom låter när dom dansar kan jag försöka beskriva det. Först står dom på rad eller i klunga och börja humma och brumma genom att föra luft mellan mun och mage kan man säga. Ledaren eller läraren jamma lös i en liten sång om olika djur som han räknar upp. Sen hoppar en fram, högt, högt endera en gång eller flera. sen börjar brummande igen. Det kan låta lite obehagligt men som dom berättade så är det av glädje eller tacksamhet dom dansar. Det kan göras en stund eller hela natten. Joseph, en av massajerna berätta att dom kan dansa för att dom dödat ett lejon som tagit deras ko, eller jul eller födelsedag. Jul? Ja som han berätta så fira dom tydligen det, han sa att dom var kristna, gick i kyrkan och läste bibeln. Det kunde jag då rakt inte tänka mig, jag trodde att dom trodde på naturen. Sen fick jag prova deras skor. För att göra dom behövs: En bit bildäck inte för brett, en kniv och några färgglada pärlor. Skär en lagom bit däck till just din fot. Skär smala remmar från kvarvarande däck bit för att sedan fästa fast det så däcket håller sig på plats på foten. En rembit ska sticka upp mellan tårna och dekoreras med de färgglada pärlorna. Klart! Lycka till!

Lite kuriosa; Massajerna har inte flera fruar enligt Joseph, max två 🙂 Som ni kanske vet har dom mycket smycken på sig och färgglada skynke. Jag uppmärksammade runda ringar på deras kinder vilket dom berättade var något fint som man bränner dit med något runt som legat i elden. Aj säger jag bara. Även tänderna kan göras fina genom att skära bort 1-3 tänder på nedre raden så att det bildas en fin glugg. Det tycker dom är vackert. Jag och Tina som har gluggar mellan våra tänder tyckte detta var enormt lustigt och kommer från och med idag och uppskatta gluggarna desto mer.

Som sagt 13.30 kom bussen och hämtade oss och vi vinkades av personal och massajerna. Båttur, men innan lång väntan i den gassande solen. Det vara alla möjliga nationaliteter i kön; indier, danskar svenskar, japaner, afrikaner, nya zeeländare och säkert många fler. Båtresan var guppig och för vissa framkallade det viss illamående ute på däck dock ingen från vår grupp. Vi hade 1.a klass och satt i ett svalt rum med för lite platser. Detta innebar att några fick äran att sitta i kaptens rum. Jag var inte en av dom men det lät som att det var rätt spännade när dom stora vågorna slog mot rutan. Väl framme så tog vi fighten med försäljare och taxichaufförer som ville att vi skulle åka med just DERAS bil. När vi kom fram till missionärshemmet han vi bara slänga in våra väskor på rummen så var det middag. Ris, köttgryta, papaya, ärtor i sås och spagetti. Gött. Mysprat i huset och planering för morgondagen och sen nattade vi och kröp in innanför våra moskito nät. Det var denna dag det. Fridens liljor som mamma bruka säga  // Vanessa Hörnblad

Onsdag 5/8 Daniel skriver:

Jambo alla läsare!

Efter frukost och lite vila på Free Pentacostal Church Of Tanzanias’ gästhem, bar resan in mot centrum av Dar es Salaam. Tretton personer i en och samma jeep var i sig ett äventyr för att inte nämna trafiken som det går att tala länge om. Infrastrukturen är anpassad efter mångdubbelt många färre än den faktiska mängd som använder vägarna vilket bör tala sitt tydliga språk, trångt trångt trångt alltså! Undertecknad med flera var glada över att slippa köra ;-). Vi hade också en jubilar bland oss denna dag. Kerstin fyllde nämligen 76 år och firades med sång och presenter, senare bjöd hon gruppen på glass.

Efter lite lunch på en av Dar es Salaams alla matställen så besökte vi Sverige. I meningen att vi besökte Sveriges ambassad. Efter inskrivning och rutinmässiga säkerhetskontroller så kunde vi beträda svenskt territorium. Glada rop och kommentarer fälldes av gruppens koffeinister som insåg att vi skulle bjudas på ”riktigt svenskt kaffe” istället för det pulverkaffe gruppens kaffedrinkare pimplat i sig med visst motstånd under resans gång. Vi mottogs av Andreas Ershammar politisk sekreterare i konferenssalen på ambassaden. Ambassadören var på tjänsteresa och kunde inte ta emot oss i egen person. Andreas Ershammar presenterade arbetet vid ambassaden och beskrev i korta drag de frågor som de för tillfället arbetar med. Klimatfrågan och utbildnings problematik var centrala, samt valet nästa år i Tanzania. Tanzania är för övrigt det land som Sverige ger mest bistånd till närmare 800 miljoner  kronor förra året och nästa lika mycket detta år. Sedan presenterade syskonbandet sin verksamhet och historia var på en diskussion om situationen i Tanzania vidtog.

Efter besöket på ambassaden så besökte vi en synskadeförening i Dar es Salaam där kontakter knöts och föreningen beskrev deras problematik och vad de skulle vilja ha hjälp med och syskonbandet presenterade sin verksamhet och vad mötet kommer skapa för konsekvenser får tiden utvisa.

Efter en mycket lång, i tid räknat, men kort resa, i kilometer, på grund av all trafik, tillbaka till gästhuset, byggt av svenska missionärer, intogs en god middag och det var dags för bingen. Väckarklockan ringer nämligen klockan 04:00 imorgon på grund av att vi ska flyga tidigt till Tabora. Vilket ni kommer få höra om av nästkommande författare eller författarinna.

Over and out / Daniel

Torsdag 6/8 Kerstin skriver:

Tidig morgon kl. 04 var det dags att stiga upp för att ta flyget till Tabora. Efter frukost bestående av bröd, marmelad, the och medhavd kaviar och en banan på slutet, var det dags att åka till flygplatsen. Bilarna fylldes med 14 personer och 12 resväskor och så bar det iväg mot Julius Nyerere International Airport. Det var betydligt enklare att komma in till stan nu på morgonen, pga. lite trafik, i jämförelse mot dagen innan, då vi stod stilla i trafiken långa stunder. Halv åtta lyfte planet för att ta oss de 100 milen till Tabora, via staden Shinyanga där passagerare steg av och på.

När vi landade i Tabora möttes vi av en mottagningskommitté bestående av lärare och annan personal och ett par elever. Var och en av oss fick en bukett av konstgjorda blommor som välkomsthälsning. Vi inkvarterades vid Huimacentret där även Kristna synskadades förening i Tanzania vistades under några seminariedagar. Efter fika åkte vi med bilar till Blindskolan i Tabora, Shule ya furaha. Redan på långt håll hörde vi välkomstrop inifrån skolan. Det var eleverna som uttryckte sin glädje över besöket. Vid ingången till skolan stod lärare och annan personal uppställda som i givakt och alla hälsade oss handgripligen välkomna. Det blev många kära återseenden, speciellt för mig och alla mina elever och kollegor sedan tidigare. Vi fördes in i samlingssalen där alla elever, lärare och många andra hade samlats. Nu följde ett program med sång av barnen, välkomsthälsningar, vår presentation samt en presentation av alla lärare. Även pastor Absalon, i en ålder av 81 år var närvarande. Han påminde oss om skolans begynnelse 1963, då även han hjälpte till att få elever till den skola som då skulle starta. Efter detta program visades vi in till lärarnas rum där välkomnandet fortsatte. Vi bjöds på en fantastiskt god tårta och Fanta, varefter var och en fick en plasttallrik med två kokta bananer, en potatis och en bit höna. En hel del tal hölls varefter pastor Absalon delade ut en present till var och en av oss svenskar i form av ett vackert tyg i batik, inslaget i julpapper. Föreningen Syskonbandet fick även en present i form av en stor träfigur, som mottogs av vice ordförande David Lindberg. Ja, vi kände oss verkligen varmt välkomnade.

Efter en lunch på  Huimacentret blev vi inbjudna till den kristna föreningens seminarium, för utbyte av information om varandras verksamhet. Vi kommer även att träffa föreningen under fredagen då samtalen fortsätter.

Fredag 7/8 Tina skriver:

Denna morgon vaknade jag med samma huvudvärk som jag somnade med… Daniel trodde genast jag hade malaria och resgruppens privata sjuksköterska Eva höll koll på mig under hela dagen. Själv förstod jag givetvis hela tiden att det inte var fråga om någon malaria utan bara symptom som yttrade sig efter en tuff natt, som Kerstin skrivit om, samt eventuellt resultat av att jag är duktig på att dricka lite. Efter den icke oväntade frukosten bestående av ljust bröd, kokta ägg och plommonmarmelad i konservburk togs vi på minst sagt skumpiga vägar till traktens utbildningskontor. Vi blev där varmt bemötta och träffade den man, statistiker, på utbildningskontoren som arbetar i nära samarbete med Ibrahim och Shule ya Furaha.

Därefter skumpade vi vidare för att ta oss in till stan och Shule ya Furaha där vi till att börja med fick  fika, kaffe och torr men god sockerkaka, i en till skolan tillhörande lägenhet som nu stod tom. Kaffet och sockerkakan gjorde susen på min huvudvärk och den gled så sakteliga iväg allt efter som under dagen. Vi vandrade runt från klass till klass på skolan med start i första klass och vandrande uppåt samt besök i biblioteket som bestod enbart av punktböcker. I en klass tränade eleverna att skriva med reglett, i en annan räknade de med hjälp av habakus, i en tredje hölls det förhör om kolonialtiden, i en sal smattrade traditionella skrivmaskiner som plingade vid slutskriven rad. I ett rum fanns ett showdownbord (som för närvarande dock användes som avlastningsyta) och i mitten av rummet fanns en zebra och giraffer i min längd gjorda i något gipsliknande material gjorda av barnen. Rummet var en slags verkstad och där fanns skolans enda, ett fåtal gamla skrangliga, förstoringsglas som skulle räcka till 14 synsvaga elever och där fanns bland annat också en numera trasig reliefkopiator som de fått från Sverige.

På skolgården spelades det goalball för fullt och andra elever hejade glatt på medan några klungor nyfiket hängde runtomkring oss. En liten klunga små tjejer följde bland annat mig glatt och ville ta i mina händer, de var jättesöta och goa. Vi tog också en titt in i flickornas sovsal där våningssängar stod strikt uppradade, cirka 12 bäddar i salen, minst sagt spartanskt men barnen tycktes mycket glada och nöjda med sin tillvaro på skolan som för övrigt har namnet med betydelsen Glädjens skola. Det finns nu 85 elever på skolan, de flesta är helt blinda och andra synsvaga. I varje klass såg vi också ett antal som var albino vilket för mig var både en ny syn och ny kunskap att de oftast också har en synskada. Vi hade kunnat stanna länge till på skolan och umgåtts med barnen men stunden gick snabbt och vi skulle gå vidare. Vi besökte den till skolan intilliggande bokhandeln, där Enar och Kerstin för många år sedan jobbat, och ett litet stycke därifrån låg butiken med namnet av betydelsen “Ge dem tillfälle” vars föremål, så som batiktyg och smycken, tillverkas på plats och förtjänsten går till personer med funktionshinder. Daniel och jag tog oss en kortispromenad längs den sandiga stadsgatan på jakt efter jordnötter och internetcafé dock utan napp.

Efter lunch på centret där vi bor var det dags för seminarier tillsammans med TCAB:s (Tanzania Christian Association of Blinds) konferensdeltagare. Jag höll i första delen av seminariet där jag berättade om hur det är, lagmässigt och i verkligheten, att leva som synskadad i Sverige varpå jag frågade hur det är att leva som synskadad i Tanzania, frågor ställdes och erfarenheter utbyttes. Efter paus där vi sjöng tillsammans och presenter utbyttes fortsatte Erik med att prata om hur Gud kan och vill använda oss alla. Mitt under seminariets gång trillade ett gäng grabbar in vilka visade sig vara några från de översta klasserna på skolan vi besökt under dagen och några av oss umgicks med dem en stund tills det var dags för oss att äta middag och för dem att åka tillbaka till internatet. Vår middag bestod, inte heller detta överraskande, av ris och kycklinggryta samt köttgryta.

Kvällarna är ljumna här, syrsorna sjunger (eller vad det är de gör) och ödlorna springer upp och ner i hålor men sitter på kvällen under vårt ytterlyse på väggen. Ännu har jag inte tydligt kunnat se någon ödla själv men fått berättat för mig att det finns blåröda, gråa och de som ser ut som viol-lakritsblandning. Daniel har lyckats fånga några på bild och fler ödlejakter med kikaren ska jag ut på i förhoppning om att få nära span på någon. Dagen avslutades mycket mysigt med att vi tände ljus, Johan bjöd på godis ifrån Finland och Kerstin berättade nostalgiska minnen om den första tiden av Shule ya Furaha. Bland annat berättade Kerstin om den första elev de fick tag på och som hon undervisade och om en annan tjej som hörde till en av de fem första. En tjej som hittades sittande ensam utanför en stuga i en by, nästintill apatisk och ingen som brydde sig om hennes existens vilket gjorde att hon togs till skolan. Denna tjej, mycket illa däran såväl psykiskt som fysiskt, var den elev som kom med namnförslaget till skolan. Hon ville att skolan skulle heta Glädjens skola då det var här hon fann glädjen. Kerstin bär verkligen på många intressanta och gripande berättelser från vad hon fått vara med om och fått möta i sitt liv!


Lördag 8/8 Linnéa skriver:

Tuppen vaknade allt för tidigt och väckte många av oss. Men så är verkligheten i Afrika och inget konstigt alltså. Efter en stund blev det också liv från en bil som tydligen skulle hämta några. De kanske skulle iväg med ett tidigt morgonflyg.

Efter en stunds oväsen gick det att somna om en stund innan frukost. En del av oss längtar nog efter lite annat än vitt bröd, sylt och te. Det vore gott med lite ost och skinka på mackan. Men alla är så vänliga och gör verkligen vad dom kan för oss här på Huimacentret.

Minnesplatsen över Livingstone är ett stort arabiskt hus, som myndigheterna försökt reparera så det ska finnas än ett tag. Guiden för stället hade blivit sjuk så rektor Ibrahim, berättade vad han visste. Vägen dit var  verkligen knölig och gropig  och jag var nästan säker på att bilen skulle tippa vid ett tillfälle. Men chauffören verkade inte ett dugg orolig. På vägen hem åkte vi förbi ett gammalt hus i stan där Kerstin hade haft sin blindskola för länge sen. Lunchen innehöll en överraskning! En riktig god potatisgratäng tillsammans med riset, köttgrytan och kycklingen.

Vi besökte också Simba clay, där det bl.a. tillverkas lerkrukor som används som vattenrenare. En genialisk uppfinning i sitt slag. Vattnet silas genom den porösa krukan som är gjord av sand, sågspån och lera och blir rent och drickbart.

Syskonbandets styrelsemedlemmar hade träff under e.m. med nya styrelsen för kristna synskadeföreningen i Tanzania(TCAB). De har varit här och haft ett seminarium ett par dar. Vi övriga hade en skön eftermiddag. Somliga sov och andra åkte in till stan och handlade. David var förtjust över bubbelgum som Vanessa köpte så snällt åt honom. Egentligen är det som att tugga på stearinmassa(enligt skribenten). Efter middan hade vi lite sångövnig inför morrondan och Vanessa läste ur en ”god bok” om att vi är omslutna av Guds kärlek. Ibland är det svårt att fatta detta stora under. I alla fall gjorde David inspelning av vår sång, men vi får hoppas att det låter bättre verkligheten. Inget bra ljud alltså, mycket skrap,skrap.

Åter hade vi fått vara med om en underbar, intressant dag i Afrika.

Vi bad aftonbön och sa godnatt till varann.

Söndag 9/ 8 Eva skriver

Igår, söndag, hämtades vi efter frukosten av två bilar för att vara med vid gudstjänsten i pingstkyrkan i Tabora. Redan på avstånd hörde vi den taktfasta sången genom de öppna kyrkdörrarna. Vi fick sätta oss i vita trädgårdsstolar i plast som var placerade längst fram i kyrkan för vår räkning. Ca. 500 människor deltog i mötet, alla fick inte plats inne i kyrkan utan satt utanför  dörröppningarna. Det man frapperas mest av är glädjen i den taktfasta sången som sjungs med både mun och hela kroppen. Där har vi något att lära !Gudstjänsten slutade strax före kl. 13, och vi bjöds som vanligt på Fanta på kontoret innan vi åkte tillbaka till Kuima för lunch. Eftermiddagen och kvällen ägnades åt packning och en stunds eftertanke över vad vi fått vara med om under vår resa. Det är svårt att sammanfatta så upplevelserika dagar. Orden räcker liksom inte till. Det är inte bara det vackra landet med blommor, träd och natur, det är också lukter, smaker och framför allt alla fantastiska människor vi träffat. Våra möten har framför allt skett med människor med synhandikapp. Vi har upplevt de stora behoven men även sett vad man kan uträtta trots mycket små medel. Vi gör besöket under torrtiden, vilket innebär att mycket av växtligheten är förtorkat och brunbränt. Den röda jorden förstärker också intrycket av damm och smuts. Under dagarna är det över 30 grader varmt medan temperaturen på nätterna kan jämföras med  en lagom svensk sommardag, 17 – 18 grader. Trots detta frös vi något under det lakan vi fick att lägga över oss.

Vi har trots torrtid, sett en hel del vackra blommor och även träd som blommar som t.ex. tulpanträdet med sina klara röda blommor och tempelträdet som utan gröna blad har vackra vita eller rosa blommor. När skymningen fallit börjar cikadorna spela och den tropiska natten bli påtaglig. Den sista natten berättade Kerstin att när hon vaknade vid midnatt, hörde hon en hyena låta i fjärran. Hyenorna retar upp hundarna som började skälla.

Minnena från vår resa och människorna vi mött kommer att finnas kvar i våra huvuden och hjärtan under en lång tid framöver.


Måndag 10/8
Resdag

Tisdag 11/8 Enar skriver:

Det har gått 18 dagar sedan vi träffades på Arlanda för att börja den långa resan till Tanzania. Det har varit en omväxlande resa med massor av upplevelser och det är helt underbart att kunna konstatera att allt har fungerat enligt planen. Ingen har blivit sjuk eller gjort sig illa och även ekonomin har gått ihop. En orsak kan säkert ha varit att resan har varit välplanerad, mycket tack vare alla kontakter i Tanzania som har hjälpt till. Men den främsta orsaken är nog att Gud har varit med och lett och beskyddat oss på resan.

Att resa i Afrika är en helt annan sak än att resa i Sverige. Det kan bli ganska intensivt då alla hjälpsamma bärare rusar på en för att ta hand om väskan, naturligtvis mot betalning. Det gäller att ha en beredskap för detta och kunna hantera situationen och det har vi lyckats bra med både vid flygen och vid bussarna.

När vi efter en noggrann kontroll på den lilla flygplatsen i Tabora får kliva på planet så känns det skönt att få påbörja hemresan, som omfattar fyra stycken flygetapper. I Tabora har man gått igenom alla våra väskor för här finns det ingen röntgenapparat så det mänskliga ögat och händerna får treva igenom alla smutskläderna. På vissa håll blir det sedan svårt att få igen väskorna då det blivit en viss oreda bland kläder och prylar, men allt ordnar sig och tjugo minuter före ordinarie avgångstid lyfter planet från Precision air. Två timmar senare landar vi i Dar es Salaam och alla väskorna finns med.

Vår sista upplevelse av Tanzania blir den dryga timmen utanför terminalen, som vi får vänta, innan vi släpps in för den sista incheckningen på den här resan. Det gäller att sätta sprätt på de shilling som eventuellt kan finnas kvar i plånböckerna.

Gruppen är vältränad nu då det gäller incheckningar och säkerhetskontroller för det här är ju sjätte gången på den här resan. Att det finns hjälpsam personal underlättar proceduren. Frågan är om man lyckas ta sig igenom utan att behöva ta av sig skorna den här gången och det gick bra. Faktum är att man inte är lika noggranna i Tanzania som i Etiopien. Dom har kollat mitt handbagage extra vid flera tillfällen i Tanzania och det som då väckt uppmärksamhet på skärmen är de tejprullar som finns i väskan – svart/gul tejp som vi märker väskorna med. I Tanzania låter det mig få ta med tejpen efter att de kollat, men i Addis är det tvärstopp. Tejp av detta slag är det förbjudet att ta med sig i handbagaget och här hjälper det inte att försöka argumentera. Tejpen blir beslagtagen och risken att flygpersonalen ska bindas med tejp är undanröjd den här gången. Det blir en riskfri resa då även Eriks virknål är nedpackad i det incheckade bagaget.

Trygga kan vi kliva på planet i Addis och klockan 10.10 den 11 augusti landar vi på Arlanda.

Att summera en sådan här resa är nästan omöjligt. Det har varit ett späckat, men omväxlande program och känslan då vi skiljs åt är att vi har fått göra en fantastisk resa tillsammans. Vi har varit en grupp med stor åldersspridning från 18 år till 76 år, men vi har varit EN grupp som har gjort gemensamma upplevelser. Tanzania och alla vänner som vi mött kommer att leva kvar hos oss. Säkert kommer vi att följa utvecklingen då det gäller både litteraturarbetet i Arusha, blindskolan i Tabora och den kristna synskadeföreningen. Vårt besök har skapat förväntningar hos dom som vi träffat och utmaningen för oss i Syskonbandet är nu hur vi ska möta och hantera dessa förväntningar på ett rätt och bra sätt.

Med tacksamhet till Gud som har hjälpt och bevarat oss under denna långa resa skiljs vi åt på Arlanda. Frågan om en återträff under hösten finns kvar och vi hoppas att en sådan kan bli av.