En av våra nyaste medlemmar är Ingela Bertilsson, som bor på västkustens ö Klädesholmen. Hon har varit missionär i Kongo-Brazzaville för Örebromissionen, jobbat som församlingspedagog och senaste åren som diakon i Svenska kyrkan. För några år sedan började hon tappa syn och i våras råkade hon glatt överraskad komma in på Syskonbandets hemsida och tog genast kontakt. Här delar hon en betraktelse med oss.
Jag minns dagen. Jag satt i Klädesholmens vackra kyrka. Framför mig låg en uppslagen bibel och en Gudstjänstagenda. Jag bläddrade fram första psalmen men det var svårt att se texten klart, det var mörkt. Men när jag tittade upp mot de vackra takkronorna såg jag att de var tända. Det var mina ögon som var mörka. De hade vid andra tillfällen börjat visa sin svaghet och nu blev det tydligt för mig.
Jag hade haft ett brinnande intresse: Broderi. Fritt broderi, gärna med alla möjliga och omöjliga material. Jag vill gärna berätta vad det fria broderiet betytt för mig.
Min kära vän Barbro och jag hade under flera år broderat brev till varandra. Vi skrev alltså våra brev genom att brodera text och bilder på gamla handdukar. Vi skrev om vardagliga händelser, om djupa tankar och känslor. Eller rättare sagt – vi broderade våra ord och tankar. Senare kom dessa broderade brev med på utställningar och till våren kommer de ställas ut på postterminalen i Stockholm. Jag har även skrivit en bok med mina broderade bilder som grund. De annorlunda broderimaterial som jag använde blev inte så sällan inspiration till andakt och meditation. Jag kallade det ibland för att ”se med nålens öga”.
Nu var det plötsligt omöjligt, nålen vägrade samarbeta. Min glädje och förundran över broderiet försvann. Under drygt tre år kunde jag inte pröva mina garner och nålar.
När Tina i syskonbandstidningen citerade Predikarens ord om att Allt har sin tid, och att vi kan få sörja förlust av syn men senare göra nya upptäckter och förundras, satt jag i mitt kök och funderade: Riva sönder har sin tid, sy ihop har sin tid. Var det inte tid nu att sluta sörja och försöka pröva mina nålar igen? Och så sakta, så sakta kom broderiglädjen smygande tillbaka. Jag kan inte se färger eller hålen på nålarna, men det kan ju andra som jag kan ta hjälp av. Mina ögons gula fläckar är inte på något sätt helade, men jag upplever en stor glädje över att jag vågar plocka upp min nål.
Av mörkt tyg, glittrigt tyg och spikar har jag nu sytt en tavla av min upplevelse i kyrkbänken och jag kallar den för ”När ska man tända ljusen?”.
Gud för Dig är allting klart
Allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för dig
Och i dunklet ser du mig.
Läk mitt öga att jag ser
Hur Du är i det som sker.
När jag bäst behöver Dig
är Du allra närmast mig
(ur Svenska psalmboken 217)
Tack för att jag får vara med som medlem i Syskonbandet!
Ingela Bertilson