Jag har jobbat i många yrken från botten till toppen men en stor identifikationspunkt är ändå våra misstag. De områden där vi får mötas och känna igen oss i varandra.
Vad minns du bäst från Bibeltexten där det såldes duvor i Bönehuset? Är det inte att Jesus välte borden? Jag vill inte påstå att det var ett misstag, för han hade ett syfte med det. Han ville visa att detta att be för varandra och dela kärleksfull gemenskap med varandra är mycket viktigare än alla verksamheter här i världen. Så ut med din duvförsäljning ur ditt inre tempel, som är din kropp, och se och visa dina medmänniskor äkta Gudskärlek! Om Jesus välte borden för att stå för kärleken i kyrkan, kan väl du utföra det uppdrag han har lagt på ditt hjärta utan att vara rädd för att det sticker ut? Vi har alla vår uppgift. Vi lär oss och utvecklas av våra egna och andras brister.
Mot bakgrund av detta ska jag gladeligen berätta om en av mina brister. Detta tilldrog sig på gemenskapsdagarna med Syskonbandet i Vingåker i fjol: Det var en stor glädje för mig att få spela på synthen. Jag har spelat olika instrument sedan jag var barn och varit trumpetlärare. Ändå var det här min brist sken igenom. Jag hade fingrarna på rätt tangenter, men det var något annat som inte stämde, något utanför min kontroll. Det tog ett tag innan den med de skarpaste öronen kunde upplysa oss musiker om vad som var fel. Synthen var programmerad i två olika tonarter!
Ett spex av bröllopsgäster på gården kanske?
Det finns länder med andra skalor än de europeiska. Gissningsvis har jag gener från något sådant område, för alla kombinationer av toner låter bra för mig och jag har inte det europeiska örat för vilka toner som anses passa ihop i denna del av världen. En del av er har motsatt problem. När ni hör vissa toner kombinerade så irriterar ni er enligt det europeiskt nedärvda örat för vilka toner som här anses passa ihop. Båda gåvorna är till välsignelse. När jag hade många trumpetelever uppskattade jag även deras nybörjartoner mer än vad någon med det andra örat gjort. Jag kan glädja mig där de inte kan. Endast den med exakt öra kan berätta vad som är fel när jag har fingrarna på rätt ställe med rätt känsla och takt och spelar exakt som i noterna men något ändå av någon outgrundlig anledning inte stämmer.
Varför är det så här? Jo, för att vi alla ska behöva varandra och komplettera varandra! Vi får öva oss i att vara glada över våra misstag och brister för att andra kan identifiera sig med oss. Vi får lära oss att be om hjälp och ibland lyssna när vi får korrigeringar. Vi får lära oss att INTE korrigera varandra utan kärleksfull uppmuntran samt att inte säga till alls där vi inser att det enbart skulle bli sårande.
Var glad – du har en uppgift!
En bok jag läste när jag var ung och ännu inte hade fått min ögonsjukdom, hette Med händer som ser. Den boken från Ungdomsbokringen gjorde starkt intryck på mig. Den berättar om oförståelse i omgivningen kring synhandikapp men också om hur huvudpersonen räddar andra genom de erfarenheter hon fått. Hennes känsel- och orienteringssinne var mer utvecklat än de andras just för att hon inte hade syn. Så i en situation där syn inte kunde hjälpa eftersom där var fullständigt mörkt, räddade hon hela skolan!
Slutsats: De prövningar du lever med och de förutsättningar du har, ger dig något unikt att lära och ge oss andra av. Vi får lära oss att inte korrigera varandra av avundsjuka, kontrollbehov eller elakhet. Jesus välte inte borden för att vara dum eller själv få platsen. Han hade ett högre syfte. Vi får lära oss att visa på hans kärlek och hålla tillbaka de onödiga korrigeringar som bara är ett låtsasverk av vårt eget ego. Då kanske vi kan få mandat att välta borden i bönhuset för att människorna ska få uppleva kärlek och förbön mer än vid duvförsäljningen.
Vi behöver dig som den du är. Hitta den uppgift där vi behöver just dig och avstå från den där någon annan behövs mer. Visa varandra kärlek. Den som har fått mycket förlåtet visar också stor kärlek. Så vi behöver dig också! Gläd dig åt detta. Tack för att du berikar oss!
Elise Christensen