Syskonbandet gjorde en resa till Tanzania 22 oktober – 9 november 2022. 18 personer var totalt med på resan. Gruppen deltog i vår systerförening TCAB:s konferens, besökte Kibrelis kontor och var med på Glädjens skolas 60-årsfirande. Många andra verksamheter besöktes också som gav gruppen inblick i landets kultur, samhällets utmaningar och människors liv. Här berättar resenärer om upplevelser dag för dag.
Torsdag 27 oktober – Resdags
Av Tina Strömberg
Vid 17.30 strålade vi samman på Arlanda, ett taggat gäng som äntligen träffades med pirr i magar inför resan som nu skulle bli verklighet. Många väskor var sprängfyllda av insamlade hjälpmedel och köpt godis som vi ska överlämna och de väskor som inte redan var fyllda blev det när vi stuvade om. Alla kände några sedan tidigare, men det var också många som aldrig träffats förut. Det blev raskt nya trevliga bekantskaper. Timmarna gick snabbt med alla olika moment av incheckning, säkerhetskontroller och biljettvisning. Hastigt hann vi få i oss något till hungriga magar så vi klarade oss tills flygplansmiddag i små förpackningar serverades vid 23-tiden av flygvärdinnor i vacker färgglad etiopisk klädnad.
I skrivande stund är klockan 04.45. Utanför flygplansfönstret har det börjat ljusna. Nedan oss skymtar etiopiskt landskap av berg med snötäckta toppar, ett lapptäcke i olika färger till åkerlandskap och en brun flod. Nyss har vi serverats kaffe och chokladmuffins. Nu gör vi oss redo för landning på Addis Abebas flygplats där vi får några timmar med fötterna på jorden innan det bär av igen för den sista etappen med destination Kilimanjaro Airport.
Fredag 28 oktober – Ett första intryck av Afrika
av Leonora Bitici
Den sista etappen av vår flygning till Tanzania når sitt slut. Vi sitter på flygplanet och ska när som helst landa på tanzaniansk mark.
Jag känner pirret i magen kristalliseras i en känsla av förväntan och glädje när jag kliver ner för flygplanstrappan. Det första jag förnimmer av Tanzania är värmen som slår emot mig och lukten av flygbränsle. Jag har aldrig tidigare varit i Afrika.
När vi kommer ut från flygplatsen står en grupp taxichaufförer och väntar på att få plocka upp turister, men vi Syskonbandare har vår egen buss och en chaufför, Emmanuel, som ska köra oss till gästhuset i Habari Malum, vid utkanten av Arusha. Utöver chauffören Emmanuel har vi även sällskap av David ”D. D.” Degula.
Väl på bussen påbörjar vi vår färd mot Arusha. Upplevelsen är omvälvande på så många sätt. Bussens fönster är öppna medan vi åker och jag kan tydligt höra ljuden från gatan utanför, samtidigt som vinden fläktar i mitt hår. En av mina reskamrater, Karin, är helt fenomenal på att syntolka och beskriver i detalj det som försiggår utanför fönstret. Allt från getter och kor till papaya och jakarandaträd. Barn i skoluniform som är på väg hem från skolan. Diverse olika butiker och restauranger. En man och en kvinna åker förbi på en motorcykel, och mellan sig har de ett litet spädbarn. Jag förundras över bristen på säkerhet.
En kryddig doft som jag inte kan definiera färdas med vinden och jag insuper dofter av olika slag, vissa behagligare än andra. Doften av kryddor och växtlighet är väldigt angenäm. Lukten av bensin är inte alls lika angenäm, men den är en del av upplevelsen som skapar denna symfoni.
Jag har precis somnat till, vaggad till någon slags halvdvala av bussens framåtgående rörelse, när jag väcks abrupt av en röst som skränar i en högtalare. Aningen chockad sätter jag mig upp. Kroppen och hjärnan hänger inte med och för ett kort ögonblick undrar jag var jag är. När kroppen och hjärnan hunnit ikapp, inser jag var jag är, i Tanzania, och detta är början på livets äventyr.
Lördag 29 oktober – Massajby och hopp
Av Elin Forsgren
Detta var vår första gemensamma utflyktsdag efter den långa resan från Arlanda via Addis Abeba till Arusha i Tanzania, och efter en skön natt i vårt fina gästhus på Habaari Maalum. Morgonen blev lugn och stillsam med gemensam sång och bön före en stadig frukost på bröd med jordnötsmör eller sylt och te eller kaffe.
Vi kom iväg lite senare från gästhuset än det var tänkt med vår stora fina buss, men alla i gruppen hann äta och göra sig klara utan stress. Själva bussresan blev dock något äventyrlig med ett akut kissestopp mitt i den Tanzanianska militärens övningsområde, och efter det en liten felkörning ut till en samlingsplats som vi skulle till senare, men slutligen kom vi fram till dagens första besöksmål, huvudkontoret för organisationen MOP – Monduli juu Orphans Project som arbetar mot tvångsgifte och för barns rätt till utbildning. Projektledaren Jaqueline hälsade oss välkomna och berättade om arbetet i massajbyarna där situationen för framförallt unga flickor ofta är svår. Det är vanligt med tvångsgifte och att flickorna lovas bort redan innan de är födda, massajerna lever som nomader och skolutbildning har inte särskilt hög status på landsbygden där mycket arbete handlar om att ta hand om djuren och sköta bostaden. Projektets fokus är att öka utbildningsnivån bland massajerna generellt och särskilt uppmuntra utbildning i stället för giftermål för unga flickor. Efter mycket information från Jaqueline åkte vi till en boma, en liten massajby där en man med sina fruar lever tillsammans. Vi möttes av den äldsta hustrun och hennes mamma som delade bostad i en rund hydda som var byggd av lera. Båda massajkvinnorna delade väldigt generöst med sig av sina erfarenheter av livet som massaj, om relationerna i deras boma, och hur vardagen såg ut för dem. Det blev ett väldigt varmt och fint besök där vi både fick höra massajsånger och fick sjunga själva, vi fick komma in i deras bostad och hälsa på barnen som levde i deras boma.
Efter en kort bussresa fick vi även se en fascinerande uppvisning med dans och sång där massajmän och unga flickor dansade och sjöng mitt emot varandra. Männen tävlade om vem som kunde göra högst jämfotahopp under dansen. Några modiga Syskonbandare fick prova att dansa och även testa de höga hoppen. Naturen var torr så här precis före regnperioden så vi möttes av mycket jordbeige och brunt i olika toner under våra första dagar i Arusha, men just på den här platsen fanns en hel del gröna akaciaträd och vi befann oss på en höjd med en vacker utsikt över en dal som gav en intensiv bakgrund till dansen och sången som vi fick uppleva.
Dagen avslutades med ett sista besök på MOPs huvudkontor där vi fick en generöst tilltagen middag serverad och fick möjlighet att handla närproducerade produkter som smycken, tyger, väskor och liknande för att stötta projektet och konstnärer i närområdet. Hemkomsten till vårt gästhus blev långt senare än det var planerat men vi fick en upplevelserik och intensiv dag tillsammans som gav minnen att bevara länge.
Söndag 30 oktober – Gudstjänst, swahili och försäljare
Av Erik Bondesson
Tre timmar långa gudstjänster är vi förstås inte så vana vid i Sverige, men i Afrika är det helt normalt. ”Hade ni tråkigt”, kanske du tänker, men gudstjänsten i Ngarantoni var innehållsrik med mycket sång och glädje. Vi sjöng ”O Store Gud” både på svenska och engelska, men eftersom sången är världsberömd sjöng våra afrikanska vänner med på swahili. När Michael predikade tolkades det hela av Robert Hektor, en svensk bosatt i Tanzania sedan länge. Efter gudstjänsten blev vi bjudna på dricka. Jag tänkte egentligen ta vatten men fick höra att det kunde vara oartigt att tacka nej, så det fick bli läsk.
Efter lunch på gästboendet åkte vi in till Arusha för att gå på marknad. På vägen släppte vi av Enar och Marlene som skulle tillbringa en eftermiddag med sina vänner Beatrice och Charles Ngowi. Det var så kul att heja på Charles igen eftersom han var med oss mycket under besöket 2009.
Att pruta är definitivt inte min grej, och inte heller att vara påstridig, även om jag jobbat som telefonförsäljare en gång i tiden. På afrikanska marknader förväntas man dock pruta, så det var bra att vår vän Chenge var med som rådgivare och medhjälpare. Jag köpte bl.a. ett litet tumpiano, en s.k. kalimba. Instrumentet består av en rektangulär träbotten med metalltangenter och ger en fin klang i mitt tycke. Jag lyckades få ner priset från 50 till 25 dollar, framför allt eftersom försäljaren blev imponerad av min swahili. Att lära sig språket i landet man reser till rekommenderar jag varmt. Här är Duolingo en bra app som jag med glädje använder.
På kvällen åt vi på en indisk restaurang. Vi serverades bröd, kyckling, lamm och andra läckerheter som t.ex. en liten indisk efterrättskaka. Sedan dök ännu fler påstridiga försäljare upp, och jag lockades (eller kanske övertalades) att köpa ett pärlarmband. Inför hemfärden blev det smått dramatiskt när många försäljare knackade på bussdörren. En var berusad och tog sin in i bussen. Vilken tur att Chenge och Emmanuel fanns med och kunde säga till honom på skarpen! Samtidigt känner jag empati för försäljarna eftersom deras inkomst kommer just av småskalig försäljning.
Måndag 31 oktober – Yeriko Center och barnmissionärer
Av Lena Nisula Wester
Vi hälsades varmt välkomna av Anette Hector, som är en av initiativtagarna till Yeriko centret. Där får omkring 200 elever förberedande studier inom olika områden, såsom i dataundervisning, stickning, vävning och självklart dom grundläggande ämnena som att läsa och skriva.
Anette berättade att Gud hörde våra böner om att vi önskade en tomt för att kunna bygga detta center för att skapa en bättre framtid för fattiga och utsatta barn. Glädjen och tacksamheten är stor att vi lyckats så bra! Verksamheten finansieras av stöd från olika församlingar, Erikshjälpen och Vingaskär på Styrsö för att nämna några fortsatte Anette.
Vi fick en rundvandring där vi fick se dom olika verksamheterna och vi fick också chans att köpa hantverken såsom vävda grytlappar, dukar, dörrmattor av sisal, sydda skrin och kassar; det var mycket uppskattat!
Centret utvecklas ständigt, så fort vi får medel bygger vi ut och därmed kan vi ta emot fler barn, för behovet är stort förklarade Anette.
Precis när vi skulle gå på vår buss för att fortsätta, strömmade barnen ut från sin lektion bärande på sin egen stol. Det hördes många skratt och det kändes härligt att höra!
På kvällen denna måndag fick vi besök på gästhuset där vi bor av Morgan Petersson. Han och hans fru Julia är missionärer och bor med sina två barn i Arusha. Han berättade för oss om hur hans väg gick för att komma hit, vad de får vara med om och hur det är att leva som svenskar i Arusha. De reser runt i Tanzania och håller barnmöten i olika kyrkor och hundratals barn kommer, inte bara från kristna familjer. Det är sällan det händer något i byarna som är bara för barnen. Det är fortfarande generellt i kulturen så att barnen inte har rättigheter och riktigt räknas berättade Morgan. Översätter man ordet för barn på swahili så betyder det halv människa. Morgan och Julia vill genom mötena och musiken för barn påverka synen på barn och hur de behandlas och barnens syn på sig själva. De håller också ledarutbildningar så att fler ska jobba med samma sak.
Morgan är också snickare och han har bland annat varit med att bygga Yeriko centret. Han har också renoverat gästhuset och lagt klinkergolvet i mitt rum!
Måndag 31 oktober – Journalistskola
och Kibreli
Av Eva Fridh
Dagens andra stopp var på Habari Maalum college. Här utbildas journalister från flera afrikanska länder. De kan välja mellan att läsa ett eller två år. Det som gör utbildningen här relativt unik är att studenterna får träna på olika praktiska moment som att hantera inspelningsutrustningen, arbeta i en studio och sända program. Ofta är journalistutbildningar mycket teoretiska.
Efter morgonbönen sänder studenterna ett radio- och ett TV-program. Sedan är det dags för dagens lektioner. Efter lunch arbetar de med olika projekt eller gör sina läxor.
Colleget har en koppling till Sverige. I mitten av 2010-talet skedde ett studentutbyte med Sunne kommun. Då besökte en delegation från respektive land varandra och utbytte erfarenheter.
Vår sista anhalt var på Kibreli education centre for the blind. Kristna synskadades förening Syskonbandet stöttar centrets verksamhet sedan många år tillbaka. Vi blev hjärtligt mottagna av centrets fyra medarbetare. De blev överväldigade när vi skänkte två punktskriftsskrivmaskiner (perkins), ett antal vita käppar, förstoringsglas, läsglasögon och kikare. Dessa kommer de att dela ut till personer med synnedsättning som de träffar runtom i Tanzania.
Allt började 1980 då en missionär från Finland som heter Daisy Grönkvist arbetade på Shule ya Furaha (Glädjens skola) i staden Tabora. Det är en internatskola för barn och ungdomar med synnedsättning. Tillsammans med sin fosterson Yusufu började hon bygga upp en verksamhet som erbjöd korrespondenskurser om kristendomen i punktskrift och skickade Bibeln i punktskrift till personer med synnedsättning. De fick låna ett av klassrummen i skolan i Tabora, men 1984 hade verksamheten vuxit så mycket att nya lokaler behövdes. Dessa fanns på Habari Maslums område i Arusha. Yusufus fru Margreth började arbeta på Kibreli tillsammans med sin make efter flytten och hon är fortfarande anställd här. Hon är seende och en av hennes arbetsuppgifter består i att skriva adresserna för hand på kuverten och kartongerna som ska skickas till de som ska ha punktskriften. Tyvärr är hon änka sedan flera år tillbaka.
Inne i Kibrelis lokaler luktar det papper. Här finns hyllor från golv till tak som är fyllda med kartonger. Inuti kartongerna finns olika böcker från Bibeln. En bibelbok är ofta flera punktskriftsvolymer tjock. Böckerna är skrivna på swahili. Först får centrets personal tillgång till texten digitalt och gör om den till punktskrift i datorn. Filerna skickas till USA där själva tryckningen sker. Kartongerna med böcker skickas till Kibreli och vidare till de personer som beställt dem. Det är gratis att skicka punktskrift med posten i Tanzania och personerna betalar ingenting för böckerna.
Pastor Paul ansvarar för brevkurserna. Han blev blind som barn och gick på internatskolan i Tabora. Där fick han hjälp att komma till sjukhuset. Efter flera operationer och långvarig medicinering fick han tillbaka delar av sin syn, men fortfarande har han svårt att se på långt håll. Pastorn kan skriva och läsa punktskrift och det slamrar rejält när han blixtsnabbt skriver materialet till de olika kurserna. Varje kurs är mellan tre och fem sidor lång och eleven får även med ett papper som innehåller olika frågor. Paul hinner skriva ungefär tio kurspaket om dagen. Centret har en punktskrivare. Om den hade fungerat hade Paul sluppit knattra på skrivmaskinen, men skrivaren är trasig och pengar till att laga den saknas. Dessutom finns närmsta reparatör i Nairobi i grannlandet Kenya. En fördel med punktskrivmaskinen är att den fungerar när det inte finns någon ström. Det är praktiskt för det är ofta strömavbrott här så här i slutet av torrtiden.
Verksamheten finansieras via bidrag från Syskonbandet och KABB, bidrag från kyrkan i Habari Maalum och genom att hyra ut ett hus, en bil och en brudklänning och brudnäbbsklänningar.
Fram tills idag har ungefär 3000 personer fått tillgång till Bibeln och annan kristen litteratur tack vare Kibreli. Intresset är stort eftersom litteraturutbudet i övrigt är begränsat till skolböcker. I framtiden hoppas Chenge att verksamheten kan expandera och att swahilitalande personer med synnedsättning i Kenya, Burundi, Rwanda och Kongo kan få ta del av den. Han vill även gärna kunna erbjuda tal- eller ljudböcker, men det finns det inte resurser till i nuläget.
Tisdag 1 november – Safari
Av Carl G Olofsson
Fram tills denna dag hade det varit ett väldigt späckat program under resan. Att det stod ”safari” på programmet fick nog alla att bli barn på nytt. För skoj skull hade vi namngett dom tre bilarna kvällen innan efter karaktärer ur Lejonkungen, Simba, Nala och Rafiki. På morgonen efter frukost rullade tre kakifärgade bilar upp på gården till gästhuset på Habari Maluum. På reservhjulen kunde man läsa att bilarna tillhörde: ”Bahati safari´s”. Jag hamnade i bilen vi döpt till Rafiki, som också betyder vän på Swahili. Det var dags att lämna Arusha för en resa på 118 kilometer. Vår slutdestination var Tarengire National Park, sydväst om Arusha. Vår chaufför Siya skulle visa sig vara en alldeles ypperligt kunnig guide under både resan till parken, under safarin och längs vägen hem till gästhuset. Hur som helst, nu går jag händelserna lite i förväg. Två timmar senare rullade vi upp på parkeringen utanför parken. Det blev läge för ett toalettbesök. Några ur gruppen hittade en ”benig” elefant som man kunde titta och klämma på, själv missade jag denna chans.
När vi kom tillbaka till jeeparna hade man rest mittsektionen i taket, så att man kunde stå upp och kika ut, men framförallt få känna lukterna och höra alla ljuden.
Efter pausen klev vi åter in i jeeparna. När dieselmotorn rumlade igång vågar jag påstå att spänningsnivåerna i oss alla steg med flera hundra procent. Chauffören körde nu fram till ingången till parken, tre vakter tog emot oss, papper lämnades över, godkändes och så kunde vi passera.
Det tog inte särskilt lång tid att köra in i parken innan vi började skönja dom första djuren. Karin, våran eminenta syntolkare, berättade med livlig intensitet om allting som dök upp runt fordonet. Solen hade börjat gömma sig bakom molnen, vilket betydde en inledningsvis svalare safari. Vid ett av dom första stoppen såg vi en Grön markatta som satt på en gren och tittade på oss. Lite längre bort betade ett par zebror förnöjt. På andra sidan stod en Impala antilop och betade. Snart tröttnade markattan på oss och klättrade ned från trädet, vände oss ryggen och började gå bort på savannen. Siya, vår chaufför, lånade glatt oss sin fina kikare så vi som ser lite kom ännu närmare. Antilopen verkade inte bry sig när bilen återigen startade. Vi frågade vår guide om han trodde vi skulle komma närmare zebror. Det trodde han, även om man aldrig på förhand kan svara på vad som kommer dyka upp under en safari. Zebrorna lät inte vänta på sig heller. Entusiastiskt utbrister Karin att vi har en ”Gråhäger”, lång och smal och ståtlig gick den och letade efter något att äta. Nu kom vi ännu närmare zebrorna och Marianne utbrister: ”Wow, jeg ser dem!” Lyckan för oss med lite sämre syn lät inte vänta på sig ju närmre djuren jeepen kunde komma! Vi stannade till vid ett träd där chauffören sa att det satt en ”Rainbow bird – regnbågsfågel”, jag kan inte själv bedöma från bilderna vad jag egentligen tagit på för fågel, så jag litar på vad som sas på filmklippet. Vi hann inte rulla särskilt långt förrän vi hade zebror riktigt nära, kanske fyra fem meter från jeepen. Marianne frågade: ”Er de farlige?” Carl försöker göra sig lite lustig och svarar: ”Man skall nog ut och klappa dem!” Vi får oss alla ett skratt. Fast nu började vi nog alla undra om vi skulle få se någonting annat än zebror… När ett Baobabträd (Apbrödträd) tonade upp sig berättade han att det är savannens vattenreservoar. Bland annat brukar elefanterna trycka hål i barken med sina betar för att komma åt saven för att dricka, när det är torrperioder. Människor tar också del av saven. Man kan göra rep av barken och även holka ur en stam och göra en båt av den. Trädet är väldigt mjukt. Trädet kan bli bortåt tjugo meter högt och ha samma omkrets på stammen. Försök att krama ett Baobabträd så är du inte dålig!
Siya verkade köra in på lite mindre vägar. Plötsligt undrar Karin vad det är för ett träd: ”Oh, it’s a sausagetree.” säger våran guide. Trädet heter kort och gott korvträd på svenska. Trädet blir cirka femton meter högt. Det blommar med rödrosa blommor och pollineras av fladdermöss. Blommorna bildar 30 till 60 centimeter långa frukter som ser ut som korvar som hänger ner från grenarna, de kan väga uppåt sju kilo. Omogne frukt är giftig, men mogen frukt innehållet ett enzym som mörar kött men används även som naturläkemedel mot bölder, reumatism och könssjukdomar. Trädet har en ganska rund trädkrona med kortare stam, ett typiskt afrikanskt träd.
Mitt luktsinne sattes på prov och jag undrade vad det är för stark lukt jag känner. Vi kom fram till att det kan vara märkt revir eller nån form av djurspillning som luktade så starkt. Mitt luktsinne har varit lite defekt under ett par år, men ju mer jag stod där i jeepen och inhalerade savannens doftpartiklar, desto mer kunde jag uppfatta. Märklig känsla måste jag ändå tillstå.
På ett ställe såg vi Mangoer, ett djur som liknar surikater, men är inte surikat. Jaja, ni fattar. Jag är ingen djurexpert! Karin hjälpte mig rikta in kameran, för jag filmade åt helt fel håll. Å andra sidan, dom vart så små att jag inte kunde uppfatta dem med blotta ögat. Under resans gång noterade Karin flitigt alla fåglar hon såg. Hon sa att hon måste, för Mikael hennes make, kommer förhöra henne på allt hon sett och då gällde det att ha koll på läget. Tur att inga examineringar väntade oss andra efter safarin.
Vid ett litet vattenhål dök babianerna upp. Lömskt kalkylerande försökte de dricka tillsammans med några antiloper. Bocken markerade: ”Kom inte hit!” Babianer är ingenting man vill stöta på längs en ödslig stig.
Plötsligt, jättestora bollar av bajs på marken, kanske får vi se elefant!? Karin pekar ut mot ett träd och utbrister: ”Splendid Starling!” Framme hos vår chaufför Siya sprakade radion, någonting var på gång. Vi började åka. Plötsligt dyker dom upp: elefanterna! Fortfarande en bit bort. Siya försäkrar att vi kommer komma betydligt närmare. Förmodligen har han hört något på radion som vi andra inte förstår, för ingen av oss i vår bil kunde mer än några hälsningsfraser på swahili.
Vi det här laget var man ganska bortskämd när zebrorna återigen dök upp. Även om de kom riktigt nära, kanske två tre meter, så var vi redan inställda på att få se elefanter. Mycket riktigt, en hjord med sex elefanter stod ganska nära jeepen. Själv myste jag entusiastiskt och utbrast för mig själv: ”Den äter, den häftigt!” Det är i alla fall vad jag säger på filmklippet.
Några antiloper stod under ett träd och åt, men det var ingenting mot vad vi härnäst skulle få se. På avstånd såg vi en giraff. Ståtligt vacker nåt så in i bomben. Och så dök det upp ett gäng med gnuer. Man var så full av intryck att det stundtals var riktigt svårt, detta var nånting helt annat än Kolmårdens djurpark. Även om jag har varit i f.d Zaire, numera DR Kongo 1992, där jag bland annat upplevde safari och besök hos bergsgorillorna, så var jag ändå helt betagen av Tarengire National Park. För någonstans kände jag på mig att det bästa ännu inte varit. Gnuer, elefanter, zebror flashade förbi. På avstånd beundrade vi kort en Thomsons gasell. Nånstans längs turen passerade vi även en gepard, men den var ganska långt borta och jag kan inte ens säga vilken bild som skulle föreställa den.
Klockan tickade mot lunchdags. Vi stannade till vid en höjd med utsikt ut mot parken. Någon påpekade att vi inte skulle mata markattorna eller aporna. Marianne ville inte lämna bilen först, då hon kände sig osäker kring dom opålitliga markattorna. Vi övertygade henne att snart skulle solen komma fram och bilen skulle bli stekhet att sitta kvar i. Vi lyckades övertyga att ingenting skulle hända henne, motvilligt gav hon med sig och vi lämnade jeeparna på parkeringen. Vi mötte upp dom andra i gruppen. Hittade ett bord och satte oss för att få våra matlådor utdelade. Vi fick alla en kartong med en ganska väl tilltagen måltid. Chapati, en väldigt god kycklingsallad med ris till och en drös med tillbehör. Jag satt på Lenas vänstra sida vid kortändan av bordet. Jag tyckte plötsligt att något petade på min armbåge, men gav det inte någon större notis. Sedan Tyckte jag plötsligt något svischade förbi. ”HAN TOG MIN PANNKAKA!” Hojtade Lena som just blev bestulen på sitt chapati-pannkaka. En av chaufförerna tog fram sin slangbella och började sikta lite på markattorna. Jag minns inte om han sköt på någon eller bara markerade. Själv var jag omsvärmad av ett par förhoppningsfulla fåglar som väntade på att jag skulle tappa någonting från min matlåda. Några av oss gick ned till utkiksplatsen för att titta ut mot savannen. Det var mest markattorna som satt där och kivades om bästa uppsikten på oss turister. Jag blev vittne till hur en markatta fräckt snodde åt sig mat från en annan turist. Mannen som schasade iväg markattan och gjorde ett lite hotfullt utfall mot den. Markattan lät inte vänta på sig utan gjorde likadant. Jag tror turisten kände sig lite dum när jag skrattade åt hans och markattans gnabb. En av markattorna hade en unge som hängde på magen, fast vi konstaterade att den inte såg riktigt frisk ut.
Dags att hoppa in i jeeparna för en ride till på savannen. Ganska snart mötte vi ett par vårtsvin som stod och bökade runt i jorden bland det solblekta gräset. Vid det här laget hade det inte regnat i Tanzania på ungefär sju månader. Lite längre bort stod ett par elefanter och betade.
Jeepen rullade en stund till och plötsligt var vi så nära elefanterna att det var helt otroligt. Men denna hjord med elefanter hade två små elefantungar. Enligt Siya var dom runt en månad gamla. En elefant är dräktig i tjugotvå månader. Att få se två elefantungar på samma gång var ovanligt. Vi alla tystnade och började prata lågmält med varandra. Det var något helt magiskt när man hörde en av elefantungarna gå med sin mamma bara några meter från bilen, höra hur gräset trycktes ned under deras trampdynor. Siyas radio bröt tystnaden emellanåt.
Bilen började röra på sig. Nu kändes det svårt att toppa elefantungarna. Men någon av guiderna hade hittat jackpot på savannen och det ryktades att leopard hade skådats i närheten av där vi var. Mycket riktigt, efter en bit åkande så kom vi fram till en plats där bortåt ett tjugotal jeepar ställt upp sig. Där på en gren i ett träd låg leoparden, kanske ett tjugotal meter bort. Med hjälp av antingen zoomen på kameran eller kikare kunde man iaktta den smått mätta leoparden. I flera omgångar försökte Siya ta oss närmare och närmare skådespelet. Leoparden hade gömt en antilop uppe i trädet, men det syntes att djuret hade fallit offer för leopardens aptit. När jag zoomade in leoparden med kameran var det som om raggen reste sig längs ryggen. Efter en stund tyckte nog leoparden att det blev lite för jobbigt med all uppståndelse, så den började klättra högre upp i trädet för att gömma sig bland lövverket. Jag fotade som en tok och för en stund så kändes det som om tiden nästan stod stilla.
Vi rullade vidare och plötsligt hojtar någon om att dom sett lejon. Ja mycket riktigt, ganska långt bort i ett träd så låg det en lejonhona på en gren och gottade sig i skuggan. Det tog en stund innan jag lyckades zooma in henne, men där var hon. Vet inte om lejon klättrar i träd särskilt ofta. Inte långt därefter så stötte vi på ett giraffpar, en hona och hane som gick bredvid varandra. Deras mål var en större vattensamling. Den ena giraffen särade på frambenen åt sidorna för att komma ned till vattnet. När giraffer är i denna position blir dom väldigt sårbara för rovdjur. Hela tiden på sin vakt. Vid ett tillfälle åkte den långa halsen upp med en sådan fart att man fick känslan av hur man måste vara på helspänn som giraff. Jag tror att det var mestadels nätgiraff vi fick se och uppleva. Otroligt att dom kan bli upptill fem ock en halv meter höga.
Vi mötte en ensam elefanthane. Dom kan bli lite sura när dom får påträngande besök. Men denna verkade ta dagen med ro. Fladdrade med öronen för att lufta sig i solvärmen. Här nånstans började safarin gå mot sitt slut. Det var dags att bege sig mot souvenirbutiken. På väg dit fick ordet ”skakig väg” en annan betydelse, då Siya körde på rejält. Själv ämnade jag inte handla någonting, då pengarna var slut sedan jag shoppat loss på massajmarknaden fick jag hålla mig med att titta på när andra gjorde slut på sina slantar.
På väg hem hann det bli mörkt innan vi var tillbaka på Habari Maluum. Väl på plats blev det middag eller kvällsmat, beroende på hur man ser på saken. Vi var alla överväldigade av dagens äventyr, men också väldigt trötta. Efter förtäring blev det kvällssamling. Därefter välbehövlig sömn.
Onsdag 2 november – Grundskola och Kaffefabrik
Av Marlene Olsson Nylén
Dagen började med frukost i gästhuset på Ngaramtoni. Sedan åkte vi till Haradali School som sägs vara en av de bästa skolorna i landet. Den är grundad av Simon Severua, en vän från tiden jag bodde med min familj i Tanzania. Först besökte vi ”The babies”, som var barn mellan 3 – 5 år. Barnen hade en uppvisning med sång och namn på former, mat och siffror. De var jätteduktiga!
Vi visades runt på skolan. Vi fick bland annat se matsalen och en sovsal. När vi var i sovsalen fick vi höra en sann berättelse om två systrar. Deras pappa hade hamnat i fängelse efter att ha slagit ihjäl deras mamma framför dem. När de hade gått färdigt skolan sa den ena systern till Severua: ”Jag förlåter min pappa. Jag vet att det var alkoholen som gjorde att han dödade min mamma”. Där har ni bevis på hur viktig skolpersonal är och framför allt hur mäktig Gud är. Många i sällskapet blev berörda.
Speciellt en av våra ledsagare. Hon i sin tur berörde mig. Hon lämnade rummet med tårarna strömmande ner för kinderna och jag följde efter henne och höll om henne när hon grät. Hulkande sa hon att hon tänker att det kunde vara hon och jag – då vi båda är adopterade. Jag har aldrig tänkt att det kunde varit jag när jag hör såna här historier då jag vet nästan med säkerhet att om jag inte hade blivit adopterad så hade jag inte blivit äldre än mina 2 månader som man gissar att jag var när jag blev hittad. Men det fick mig att på riktigt förstå hur otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är och att jag har all rätt i världen att vara tacksam för den jag är och det jag har idag samt om jag kan hjälpa någon så ska jag göra det.
Innan vi lämnade skolan hade eleverna sång- och dansuppvisning. De var så duktiga! Sedan fick ”syskonbanditerna” också sjunga. Vi är duktiga men jag tycker att eleverna var duktigare.
Efter besöket på Haradali School åkte vi till Tanzanite Coffe, en kaffeplantage. Vi fick se bönorna på en buske, omogna, mogna och övermogna. Några av oss vågade smaka på de mogna, de var söta och lite slajmiga. Sen fick vi se en stor maskin. Jag tror att maskinen rensade, skalade och rostade bönorna efter att de torkats. I nästa rum fick vi se de malda bönorna och smaka på mörkrostade och mellanrostade bönor. Vi fick även möjlighet att handla. Man kunde köpa hela, mörkrostade bönor och malda mellanrostade.
Vi åt försenad lunch på Mama Christinas resturang ”Christina House”. Där bjöds vi på tanzaniansk buffé. Allt fanns utom ugali, men jag har senare fått veta varför vi bara fick lite ugali två gånger under resan – det är ont om det just nu, antagligen på grund av att det är i slutet av torrperioden. Men alla var nöjda med maten och sällskapet. Severua och annan personal från skolan var också med oss och åt.
Det var en kort summering och mina personliga reflektioner av onsdagen den 2 november 2022. Asante (tack). Totaonana baadaye (vi ses)! Mungu akubariki (Gud välsigne er)!
Torsdag 3 november – Buss och benig lunch
Av Tina Strömberg
Idag gick vi bokstavligen upp med tuppen. 04:20 ringde min väckarklocka men då var jag redan vaken sedan en stund. Så det blev inte så värst många timmars sömn. När jag klev ut från vårt hus före soluppgången var det inte bara en tupp som gol utan många, från alla möjliga håll och hundar eller dylikt med dem. Varje hushåll tycks nämligen ha flera tuppar här.
Ett trött men glatt gäng var det som intog sista frukosten på gästhuset som blivit vårt högkvarter. Frukosten, som Tamari förberett åt oss som alltid, bestod av ägg, bröd, jordnötssmör och sylt, som alltid. I tillägg till detta var det dags om inte förr att ta sin malariatablett eftersom färden nu skulle bära till lägre och varmare höjder där myggor trivs och Malaria är vanligt förekommande. Efter morgonstund vid bussen i gryningen, med sång, läsning ur andaktsbok och bön för resan och vår chaufför, var det dags att kliva på och påbörja färd mot Tabora.
Med oss reser tre av de anställda på Kibreli och jag har hamnat tillsammans med dem allra längst bak i bussen, vilket gör att jag har en ypperlig chans till att både lära känna dem som personer och verksamheten Kibreli än mer. Margreth som jag har helt intill mig är änka till Yusufu som startade upp Kibrelis verksamhet 1981 och hon är fortfarande engagerad i arbetet. Det är mot hennes hemtrakter vi rullar idag. Hon växte nämligen upp i Taboraregionen och vaggades som nyfödd i Kerstin Strindbergs armar då hennes pappa var rektor på Glädjens skola. Margreths engelska är lite knapp så Chenge tolkar gärna och gör de längre utläggningarna. Chenge har jobbat för Kibreli i 25 år efter att ha blivit handplockad när Kibreli-teamet behövde en ny medarbetare efter Yusufus död. Han arbetade just då på Habari Maalums redaktion för kristen radio. Tidigare jobbade han i Tabora tillsammans med vår reseledare Enar och var väl införstådd med synskadades situation. Längst fram i bussen sitter Poul som är den snabbe punktskriftsläsaren på Kibrelis kontor. Som liten var han närmast blind men har fått tillbaka syn efter flera operationer.
Efter ett antal toalettstopp är det dags för lunch, och toalettbesök. Hål i golv är det som finns till buds så det gäller för oss som inte ser att placera fötterna rätt och inte ta några extra spontana danssteg på det upphöjda golvet med hål.
Fisk eller kyckling var beställd på lunchrestaurangen. Nilenabborre var det närmare bestämt somliga fick, stor och hel men mycket benig. Själv tog jag kyckling och den levde upp till uttrycket att bara bestå av skinn och ben. På tallrikarna fick vi alla även ris, tomatsoppa och sallad vi uppmanades inte äta. Just sallad kan nämligen vara sköljd med vatten vi utlänningar inte tål och riskerar få besvär med magarna. Jag hade införskaffat färdkost åt hela gruppen bestående av nötter och godis, så alla håller sig glada och nöjda trots lång resa.
Förutom fler toastopp har vi stannat till längs vägen för att hälsa på Pouls föräldrar och syskon som överraskades av vår blixtvisit. Våra sopor av vattenflaskor hann de vänligt ta hand om och hivade bakom en buske. De som ser berättar att tomma vattenflaskor ligger som i drivor längs vägarna och vi kan inte undgå att prata om vilken skillnad viss liten pant borde göra. Mycket motsägelsefullt är också att lag införts i Tanzania för några år sedan om förbud mot plastpåsar och höga böter som påföljd om detta överträds.
Strax efter stoppet vid Pouls föräldrahem passerar vi gränsen till Taboraregionen och stannar snart igen längs vägen för att hälsa på Chenges dotter och man som tittar in i bussen och vinkar. En stund senare är det ännu en gång dags för kort stopp, då Margreths tur. Vi passerar nämligen den plats där hon vuxit upp och hon lämnar vår buss för att övernatta hos släktingar.
På bussen har det sjungits, pratats och planerats inför helgens medverkan och kvällens andakt har vi haft. En doft av citrus ligger nu över oss då myggspray-flaska skickats runt. Själv skulle jag dock behövt spraya mig långt tidigare eftersom något började sticka mig i tidigt skede och det kliar lite varstans.
Nu närmar sig klockan 21 och mörkret har lagt sig sedan några timmar. Inga gatlyktor skymtas utan bara ljus från mötande och omkörande trafik samt ett och annat hus tror jag. Vi närmar oss slutdestination Tabora och det klosterhotell där vi med glädje ska lägga oss till sängs. Först väntar dock den beställda middagen och välkomstkommitté.
Fredag 4 november – Shule ya Furaha och TCAB intro
Av Monica Söderberg
Idag har vi äntligen besökt Shule ya Furaha, Glädjens skola. Skolan grundades för 60 år sedan av Syskonbandet med Kerstin Strindberg i spetsen. Skolan tar emot blinda och synsvaga barn. Som vi sett fram emot det här besöket, pratat om skolan och förberett oss på olika sätt.
Vi har idag deltagit i elevernas ”graduation”, examensceremoni kombinerad med skolans jubileum.
När vi steg av bussen blev vi mottagna av bland andra skolans rektor Ibrahim Suleiman samt av biskop Peter Shani som var inbjuden på grund av dagens jubileum. Först bjöds vi in till lärarrummet där vi fick höra en del om skolan och verksamheten där. Vi fick också stiga in i kontoret som tillhör TCAB (Tanzania Christian Association for the Blind) och där träffade vi föreningens ordförande Amos. Man berättade bland annat om en tomt som har köpts för att bygga föreningshus på.
Sedan var det dags att få gå in i några klassrum och se eleverna arbeta. Vi fick ta del av punktskriftsläsning, läsning med hjälp av cc-tv samt även en uppvisning av hur eleverna lärt sig praktiskt hushållsarbete såsom att tvätta golv, diska och utföra annat praktiskt arbete. Även idrott fick vi ta del av. En goalball-match minsann. Hemma i Sverige är vi ju vana vid en boll som plingar och hörs tydligt. Den boll pojkarna här använde hade visserligen något i sig som skramlade lite, men ändå ganska svagt tyckte jag. Men de spelade en fin match och tycktes inte bekymrade över det svaga ljudet.
Så var det dags att bevista graduation. Där var 9 avgångselever. Hela skolan på 90 elever var närvarande. Eleverna bjöd på sång och musik, både rappande och dans. Vi dansade också med dem på scenen innan vi sjöng för dem ”Vem kan segla för utan vind”. Sedan följde många (långa) tal. Det firades ju både skolavslutning och 60-årsjubileum. Vi hörde namnet Kerstin nämnas flera gånger, så vi förstod att det talades om Kerstin Strindberg. Jag fascinerades av pastor Martin 91 år, som talade bland annat om Kerstin. Många av barnen somnade under den långa tillställningen.
Efter en god lunch delade vi ut solglasögonen som vi hade med oss. Det var fantastiskt tyckte jag att få hälsa på barnen, prata något ord med var och en och ge dem glasögonen. Antar att de sedan byter dem sinsemellan så att var och en får det som passar just den personen. Även lärarna fick glasögon.
På eftermiddagen for vi med bussen till den tomt som vi hört talas om på förmiddagen. Den är köpt för pengar man fått i bidrag bland annat från Sverige. Den är helt tom nu, men man planerar alltså att inom kort bygga hus där som ska bli kontor för TCAB och lokaler för verksamhet.
Sista programpunkt för oss denna dag var öppnandet av konferensen. Den hölls i Huima training center. Även där kunde vi delta i dans och fin musik. Där fanns människor från flera delar av landet. Vi blev mycket välkomnade och uppmärksammade.
Hemma på hotellet smakade middagen mycket gott efter ännu en lång, fullspäckad dag. För min del tidigt sänggående.
Lördag 5 november – Tabora, TCAB och tålamod
Av Michael Liliequist
“Mambo Poa!”
Tuppen hörs gala i den ljumma afrikanska morgonen och en böneutropare kallar samman till muslimernas bön. Från den katolska kyrkan ringer dem det som kallas ”angelos”och påminner om hur Ordet blir till Kött. Tänk att Gud låter sig bli sårbar och födas som ett litet barn precis som du och jag, vilken kärlek. Mina tankar avbryts genom en knackning på min dörr. En röst frågar om jag vill ha ledsagning ned till restauranten. Vi går ned för stentrapporna och fortsätter ut på en smal gång som är omgärdad av prunkande träd, buskar och blommor. Hade man tur kunde man även få se en och annan ödla som smög fram längst stenarna.
Väl samlade började vi som alltid med att sjunga vår lovsång till Gud som påminner oss om att hans nåd är ny varje morgon. Så fick vi höra dagens text från ”Rätt kurs” där människor från hela världen delar sin kristna tro. Efter avslutad andakt gavs lite ny information om dagen. En viktig påminnelse för den som reser till Afrika är att det inte är säkert att det blir som vi planerade eftersom mycket kan ändrats eftersom. Detta kan vara nyttigt för oss inrutade nordbor att erfara. Vi får tränas både i tålamod och flexibilitet här under Afrikas sol samtidigt som vi ber bönen Gode Gud ge mig tålamod men fort.
Efter frukosten var det dags för oss att bege oss iväg till TCAB:s konferens som hade samlat ett sextiotal personer från hela Tanzania. Målet för dem är att nå ut till alla blinda och synskadade i hela landet. Arbetet riktar sig både mot tillgängligheten och evangelisationen till de som inte ännu känner Jesus. Konferenslokalen låg en liten bit ifrån vårt hotell så det tog ca tjugo minuter att åka med vår buss. Väl framme blev vi hälsade av våra vänner från TCAB. De hade redan börjat några timmar tidigare med bön och lovsång så nu fortsatte programmet med att sjunga den Tanzanianska nationalsången där Gud blir ärad. Vi fick därefter höra en redogörelse över vad som har hänt i TCAB under de senaste åren.
Efter avslutad dragning kom en kvinna fram klädd i silvrig klänning och började dansa. Det visade sig att hon var Kerstin Strindbergs första elev då hon kom till Tanzania. Det var så mäktigt att veta hur missionären Kerstin Strindbergs steg i tro hade fått bära en sådan glädjerik frukt. Margret dansade i glädje till Herrens ära liksom Moses syster Mirjam gjorde då Herren hade fört israels folk genom havet undan faraos här. En dans till Herrens ära över tacksamheten att ha lärt sig skriva och läsa trots blindheten. Genom sång och dans uttrycker Tanzanierna sin kärlek till Gud och det blir många tillfällen för dessa danser där några av oss dansar med efter förmåga. Vi hade också blivit tillfrågade ifall vi kunde bjuda på något kulturellt och vi hade kommit fram till att det fick bli några sånger och danslekar. Så vi gick fram alla och började med stolthet sjunga vår nationalhymn Du gamla du fria du fjällhöga nord. Därefter följde några svenska psalmer och alla inbjöds att vara med då vi lekte räven raskar över isen. Vi bjöd på en frågesport om Sverige och Norge som våra vänner klarade med bravur. Tina överlämnade så en ängel gjord i luffarslöjd och jag fick som representant för Syskonbandets styrelse förmedla den hälsning som vår ordförande Lars-Ove skickat med oss. ”Lovad vare Herren dag efter dag, Han bär vår börda, Gud är vår räddning. Ps 68:20. Så avslutade Syskonbandet sina hälsningar genom att sjunga världens mest sjungna sång i modern tid som visar sig vara en svensk lovsång, O store Gud. Vi sjöng den på svenska och engelska och när våra tanzaniska vänner kände igen tonerna stämde de i på kiswahili i en härlig kör. Efter jublet presenterades olika folkgrupper i Tanzania som dansade och sjöng av glädje. Vår del av detta möte avslutades med att vi åt tillsammans med våra vänner i TCAB. Det blev många fina samtal kring att vara kristen och blind i Tanzania respektive Sverige. Om drömmar och hopp, att vandra i tro på Herrens löften. TCAB skulle på eftermiddagen gå igenom budget och räkenskaper så vi åkte istället tillbaka till vårt hotell för att vila lite inför kvällens eskapader. Framme vid hotellet tog några och vilade medan andra promenerade runt lite i omnejden. Det hörs musik och sång från den katolska kyrkan som hör till det hotell som vi bor på. Någon berättade att allt är uppkallat efter påven Johannes Paulus II som lade första stenen här då det byggdes. Inte långt härifrån kan man även höra en gudstjänst från en livaktig pingstförsamling.
Nu var det dags för oss att samlas i bussen för att åka i väg till några vänner från TCAB. Vi hade nämligen blivit hembjudna på middag men vi fick ny information om att det skulle vara snacks och läsk istället. Dessutom visade det sig vara endast två familjer som kunde ta emot oss så vi fick dela om grupperna igen. Så är det planeringarna här i Tanzania, allt kan förändras och det är bra för oss att ha det i åtanken när vi kommunicerar med dem. Det är ingen idé att bli upprörd över sådant utan det är bara att ta det för vad det blir hakuna matata. Så vi blev alltså två grupper och först körde vi till Mariams hem där de som skulle till henne fick kliva av. Därefter skulle vi till Joel och June men nu hände något bussen körde fast så några fick gå ut för att putta på men inget hjälpte. Hjulen borrade sig bara djupare och djupare i sanden och fler folk kom. Det grävdes och grävdes så sade någon åt oss att vi alla skulle sitta i bussen på samma sida så vi kunde pressa tyngden rätt. Emmanuel vår chaufför tryckte ned gasen och bussen började röra på sig och så var den åter på vägen. Applåder och jubel gavs åt vår chaufför som fortsatte mot nästa familj. De bodde i ett stort hus som hade tagit tid att bygga och dessutom så hade de en stor besättning av fjäderfä. Vi fick komma in och hålla i kycklingarna samtidigt som vi hörde hönor kackla och tuppen gala för sig själv. Orsaken till denna verksamhet var tack vare att Syskonbandet hade bistått med ekonomiska medel till Kibreli som lärt ut entreprenörskap. Fantastiskt, prisa Herren vår Gud så gott att det verkligen har lett till något konkret. Där ser vi verkligen hur viktigt det är att vi fortsätter med att stödja deras verksamheter. Många tänker ju ibland vad hjälper dessa pengar som vi skickar i väg, borde vi inte i stället tänka på de i Syskonbandet som behöver ekonomisk hjälp? Visst kan vi förstå sådana invändningar men eftersom vi alla är människor så hör vi också samman med varandra vare sig vi är nära eller långt borta. Hemligheten ligger i att Gud själv har blivit människa och på så sätt är allt vad vi gör mot varandra alltid inför Gud. Därför kan vi inte heller bara se på när människor behöver vår hjälp och vi faktiskt kan göra något genom våra böner och ekonomiskt bistånd.
Efter vårt besök i hönshuset välkomnades vi in i bostadshuset där vi samtalade med varandra. Vi fick reda på att namnet på staden Tabora kom ifrån sötpotatisen som kunde tillagas på två olika sätt som gjorde att den kunde hålla väldigt länge, upp till tio år. Den torkningstekniken hade allt mer försvunnit genom stadsbildningen vilket också inneburit att svälten ökat. Genom gamla tiders bevarande fanns mat även i torrperioderna. Innan vi skulle gå delade vi ut lite presenter som vi haft med oss. Så bad vi för familjen och välsignade deras hem. Resan åter med bussen gick bra utan några oväntade överraskningar. Väl framme var det dags för oss att äta. Det innebar kyckling och ris m.m. Vi samtalade med varandra och delade våra erfarenheter från den gångna dagen. Efter måltiden fick vi information om morgondagen och därefter hade vi en kort bön. När vi gick åter till våra rum kunde vi höra ljudet av cikadorna och syrsorna tillsammans med stadens ljud. Väl inne på rummet blev det en sval baljtvätt. Genom att fylla en hink med vatten och ösa med en liten kanna kan du enkelt tvätta dig utan att slösa med så mycket vatten. Något att tänka på för oss som är så vana med att få duscha när helst vi vill. Genom alla dessa strömavbrott som också påverkar vattnet blir vi mer aktsamma om det vi har. Tack Fader för alla dessa människor som jag har fått träffa både i vår lilla grupp och alla de andra i TCAB. Var med dem alla under nattens timmar till morgonen gryr Amen.
Söndag 6 november – Gudstjänster, hjälpmedel och presenter
Av Elin Forsgren
Denna dag inleddes med stadig frukost på vårt klosterhotell i Tabora. Varmt och hett var det som alla dagar här. Vi hade en gruppmedlem som fortsatt inte riktigt mådde bra men den gemensamma morgonbönen och sången gav energi och glädje tillsammans. Detta ihop med en stadig kopp te med det mjuka chapatibrödet och lite tilltugg gav en god start på dagen för oss alla!
Idag delades vi upp oss för att göra besök i två olika kyrkor i Tabora, innan vi samlades oss för lunchen och anslöt till den stora avslutningen av konferensen med TCAB. Min grupp fick en varm och välkomnande förmiddag i en kyrka en bit utanför Taboras centrum, vi fick uppleva mycket sång, gemenskap och musik utöver en predikan från vår egen gruppmedlem Monika som både sjöng och talade inför församlingen. Den andra halvan av Syskonbandsgruppen besökte en kyrka som låg i närheten av Shule ya Furaha i centrala Tabora och där var upplevelsen något mer ansträngd fick vi höra i efterhand, predikan handlade om att respektera auktoriteter och vår medlem Mikael som skulle deltagit gavs inte utrymme att predika som det var planerat från början.
Efter olika förmiddagsupplevelser i bagaget samlades vi för den gemensamma lunchen och en kort vila innan vi klev ombord på vår buss igen och åkte ut till TCAB:s konferens. Konferensen blev glädjerik, rik på dans, rik på musik, och rik på utbyte där vi fick både vara delaktiga i att dela ut några av de hjälpmedel som följt med oss från Sverige och TCAB fick möjlighet att ge tillbaka presenter till Syskonbandet. Vi fick bland annat en fantastisk stor träskulptur av en kvinna som bär ett vattenkrus på huvudet och ett litet barn på ryggen.
Efter en lång och lika intensiv dag som alltid fick vi retirera hem till vårt klosterhotell för en lugn natt innan den långa resan tillbaka till Arusha på måndagen.
2 november – Ledsagning i gult
Av Vanessa Norman
Idag blev det en tidig morgon. 05.30 serverades frukost för att vi skulle kunna åka från Tabora klockan 06.00. Som alla andra dagar klarade vi inte tiden men rullade strax innan 6.30. Staden började också långsamt vakna upp. Barnen påbörjade sin promenad till skolan och marken sopades på diverse platser.
Vi var alla på gott humör och började resan med textläsning och massa sång. Vi såg många cylinderformade bikupor efter vägen och även några apor som klättrade i träden. Vädret var till en början lite molnigt men ganska fort tittade solen fram och värmen var påtaglig när vi tog dagens första kisspaus (absolut inte sista). Lunchen åts på samma restaurang som på ditvägen. Den här gången tyckte vi att det var ett smart drag att förbeställa. Det var där kaoset bröt ut. Kombinationerna haglade alltifrån fisk, kyckling, vegetariskt, ris, pommes, banan, kaffe med socker, kaffe utan socker och som tur var valde vi att välja dricka på restaurangen. När vi väl kom fram till restaurangen (läs mellan raderna: efter ett antal stopp för att kissa), möta upp några som ville säga hej, lämna något till någon, så placerade vi oss i restaurangen. Det hade slagits vad i bussen om vi skulle få rätt mat och ja, förvirringen var såklart stor men jag tror alla blev mätta. Dock var det rätt lustigt att alla som tog vegetariskt fick olika saker på sina tallrikar. Men utan kött var det I alla fall.
Resan rullade sedan på och Tina körde direkt igång med en frågesport om olika saker om Tanzania och vår resa. Jättekul och väldigt klurigt.
Roligt att nämna – att för dom alla fordon som körde förbi var det nog rätt lustigt med alla vita rumpor ute i afrikanska bushen när det gjordes kisspauser åter igen. Dock fick några avbryta sitt uppdrag när det kom en traktor med vagn där det stod ett gäng massajer.
Under resan kom även lite regn och det visade sig inte bara på rutorna utan också som vackra regnbågar på olika ställen. Mörkret föll och resan fortsatte. Vår fina chaufför Emanuel rattade bussen på bästa sätt. Han var och är en av klipporna på vår resa.
Framme på hotellet bröt nästa och en av resans största kaos ut: hotellrummen på det fina hotell vi skulle spendera vår sista natt i Tanzania på. Det fanns 8 rum och vi är 18 resande varav 2 par. Från att man skulle dela rum med någon så gick det över till att vi skulle dela dubbelsängar och en extra säng skulle bäras in. Klockan var 22.30, vi var hungriga och trötta. Ingen var intresserad av detta strul. Vi åt en mycket god kvällsmåltid under tiden vi väntade. Personalen jobbade på med att bära upp våra tunga väskor till alla rum och det diskuterades febrilt hur allt skulle lösa sig. Efter många turer låg alla till slut i sina sängar. Jag vill nämna att frukosten var otroligt god och man kände sig som en prinsessa när de rostade ens bröd, strök på nötkrämen, hämtade mer soppa, bar fram och hämtade allt man ville ha med ett leende. Servicen var på topp.
Jag var en av resans ledsagare och skulle vilja dela med mig lite av känslor och erfarenheter. För mig var det till en början väldigt nervöst då jag inte kände många i resegruppen. Men med min spontanitet och med sångens hjälp kom jag rätt fort in i gruppen. Att ledsaga är för mig otroligt roligt och framför allt för att man kommer så nära varandra. Att få dela upplevelse tillsammans är fantastiskt. Jag är frågvis i hur personer vill bli ledsagade och även vad man vill få syntolkat.
Som alla i resegruppen nu vet är jag crazy i gult men alla uppskattade inte att jag bara syntolkade allt gult som jag såg så jag fick helt enkelt vidga mina vyer. Skämt åsido så är jag glad att ha fått detta uppdrag. Jag har lärt mig massor. Absolut stötte man på saker där man fick tänka om. När man kommer tre i bredd i trång passage, eller när marken är stenig på ena sidan, sandig på andra sidan och i mitten lösa plattor – ja då gäller det att syntolka snabbt åt båda, hålla balansen och torka den ständiga svettiga pannan.
Jag vill dela med mig av en händelse som satt sig i mitt hjärta och tanke. Det var på safarin. Vi hade just kommit fram till några elefanter varav det även fanns bebiselefanter. Det är mitt favoritdjur så jag blev helt lyrisk och började fort syntolka varenda liten rörelse som de gjorde och hur de såg ut. Storleken och att de är så söta och fina och gulliga, sa jag säkerligen mellan varje mening. Fina Leonora lyssnade med ett leende och tog in min kärlekskänsla för dessa djur. I en andningspaus fick hon dock ordet och frågade mig: Vanessa, äter de? Jag tystnade och sa ”Ja det stämmer, de äter gräs”. ”Wow! Ja, jag kan höra det, sa hon. Från att jag syntolkat det jag sett gav hon mig en helt annan tolkning som var nästan ännu häftigare.
Visst, jag har varit en av gruppens ögon men jag har fått så otroligt mycket intryck på annat sätt än bara via ögonen på denna resa.
Tisdag 8 nov – Rivertrees country
Av Marianne Schill Reinsnes
Hotellet vi bodde på byggdes 2017 och hade mycket bra standard. Dagen började med en god frukost där man kunde välja mellan kokta ägg, siabati, grönsakssoppa med och utan kött, amerikanska pannkakor, munkar, kokta grönsaker, risrätt, vattenmelon, ananas, te och kaffe.
Vid 10 kom David, som kallas DD, för att ta oss till en park tillhörande ett hotell. Där åt vi en god lunch. Det var en varierad meny, allt från pizza, fisk, kyckling och curryrätter från Zanzibar och vegetariska rätter som vi kunde välja mellan. Parken/hotellet heter Rivertrees country. Vi tog ett gruppfoto efter att vi beställt maten, DD, Chenge, Poul, Margreth och busschaufför Emanuel var med och åt avskedslunchen.
På väg till flygplatsen hade vi andakt i bussen. Vi sjöng om Guds trogna kärlek, Vanessa läste dagens ord och vi hade en trevlig bönestund. Vi gjorde en insamling där pengarna delades mellan våra tanzaniska vänner som tack för bra hjälp och arrangemang.
Jag vill tacka alla för en fantastisk resa vi hade tillsammans. En resa med minnen som inte kommer att glömmas. Tack för att ni inkluderade Frode och mig. Jag saknar värmen i Tanzania och alla vi träffat.
Onsdag 9 november – hemresa och avsked
Av Leonora Bitici
Vi anlände till flygplatsen Kilimanjaro Airport, cirka en och en halvtimmes bussresa från Arusha. När vi väl anlänt till flygplatsen började hela processen med pass- och säkerhetskontroll. Jag hade med mig två punktdisplayer, och jag var väldigt orolig att det skulle uppstå frågor eller komplikationer när jag skulle genom säkerhetskontrollen. Tack och lov gick allt bra. Jag lade båda displayerna i korgen för elektronik och ziplock-påsar med saker som innehåller vätska; exempelvis handsprit och läppglans. När hela gruppen väl blivit incheckad väntade vi på att boarda planet mot Addis Abeba i Etiopien.
Jag älskar att flyga, men blir alltid väldigt stressad på flygplatser. Jag är så rädd att missa planet eller att något ska gå fel. Tursamt nog gick allt väldigt bra och senare på kvällen satt vi på planet som styrde kursen mot en mellanlandning i Etiopien, för att sent omsider landa i Sverige. Flygplatsen i Addis Abeba är betydligt större än lilla Kilimanjaro Airport. Det är lätt att villa bort sig i de labyrintlika gångarna och ledsagaren jag gick med, fina Vanessa, höll på att bli väldigt orolig när vi inte hittade platsen där resten av gruppen väntade. Trots detta höll hon sig utåt sett väldigt lugn, och efter lite letande fann vi vårt ressällskap. Några timmar senare lyfte planet mot Stockholm. Jag åt middag nummer 2, den första serverades på planet mot Addis Abeba. Kyckling eller biff med ris, sallad, en efterrätt, fralla med smör och ost och valfri dryck. Jag tittade på en TV-serie och lyckades sova några timmar.
Vi landade tidigt på morgonen den 9 november. På Arlanda samlades hela sällskapet en sista gång i ankomsthallen. Det var i princip tomt på folk, frånsett flygplatspersonalen. Det var andäktigt och vemodigt när Birger läste dagens text och bön och vi alla stämde upp i lovsång under vår sista morgonsamling.
”Den är ny varje morgon, ny varje morgon
Stor är din trofasthet, min Gud”
Vi kramades och tog ett känslofyllt farväl.
I taxin på väg hem snurrade alla minnen och intryck runt i mitt huvud. Jag kunde höra rösterna, både från mitt ressällskap, men även från våra tanzanianska vänner. Jag kunde höra musiken, sångerna som sjöngs i kyrkan. Jag kunde känna dofterna och smakerna. Bananer, mango, papaya, avokado och vattenmelon. En soltorkad, stenhård sötpotatis, som tyvärr inte smakade något vidare, men var en upplevelse att känna på och smaka på.
Väl hemma kom tårarna och jag kunde inte sluta gråta. Jag hade tänkt sova, men i stället gick jag och fikade med en av mina bästa vänner. Det var precis den distraktion jag behövde.
Några rader efter resan
Jag blev berörd under resan av alla möten med barnen vi fick träffa. Att träffa barn från så många olika skolor och få olika perspektiv hur barnen har det i Tanzania. Jag är mamma till två barn och får komma hem efter resan och känna glädje och tacksamhet över det Gud ger i vardagen och i det man har, det är en speciell känsla. Fortsätter be för alla barn som behöver Gud i sin vardag. Guds frid
Madeleine Oscarsson
Jag är tacksam för besöket på Shule ya Furaha där vi fick vara med om elevernas examen och dela deras obeskrivliga glädje och stolthet samt tacksamhet till Gud över allt som skolan betytt och betyder än idag. Jag ber för alla dessa elever, lärare och övrig personal om att Jesu kärlek ska leda dem dag för dag och steg för steg genom livet. Amen.
”Prisa Herren, alla folk, lova honom, alla länder!” Ps 117:1
Michael Liliequist
Det händer att elever kommer en månad sent till terminsstarten i Shule ya Furaha, för att deras familjer inte har ekonomiska medel till barnets resa till skolan.
Jag har insett att det är viktigt att skrapa på ytan och gå på djupet med frågorna.
För trots att utbildningen är gratis är det många omkostnader som i sig blir för stora för familjerna att klara av.
Herre Jesus öppna våra hjärtan och hjälp oss att söka under ytan så att vi får kunskap och kan hjälpa där det verkligen behövs. Amen.
Karin Liliequist
Jag vill tacka alla för en fantastisk resa. Ni bidrog alla till att göra den till ett minne för livet.
Besöket hos Kibreli var det som berörde mitt hjärta mest. Personalen där var så trevlig och så engagerad i sitt arbete. De brinner verkligen för att personer med synnedsättning ska få tillgång till kristen litteratur.
Det var också fantastiskt att uppleva hur skolor med begränsade ekonomiska resurser lyckas så väl med att bedriva undervisning. Ett snöre kan till exempel användas när barn lär sig siffror.
Bibelordet från Galaterbrevet 3:28 tycker jag passar väl in med tanke på den fina gemenskap som vi hade med alla som vi mötte: ”Därför är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.
Eva Fridh
Deltagare på denna gruppresa:
Tina Strömberg
Erik Bondesson
Lena Nisula Wester
Elin Forsgren
Michael Liliequist
Carl-Gustav Olofsson
Marlene Olsson
Leonora Bitici
Monica Söderberg
Eva Fridh
Marianne Schill Reinsnes
Frode Reinsnes
Enar Olsson
Birger Hanson
Vanessa Norman
Madeleine Oskarsson
Karin Liliequist
Loronce Khallafi