Fredag 11 augusti
🇪🇹 Tidigt i morse landade vi, Syskonbandsdelegationen, i Addis Abeba och välkomnades med guldglittrande ros av ordförande Mindahun och Solomon från BCA. Sedan har vi fått smaka på Etiopien! Frukost på café, bestående av bla samboosa, äggröra med chili och randig juice av färsk mango, avokado och papaya. Sedan fika med hemrostat kaffe hos 90-åring som lärt sig flytande svenska genom att lyssna på radio och läsa tidningar. Kvällen avslutades hemma hos Lelo som bjöd oss mätta på traditionell middag av röror i olika hetgrad och som äts med händerna med det pankaksliknande injera som ”bestick”. Till efterrätt fruktsallad och avslutningsvis kaffe som rostades, knäppte och doftade. En trevlig och smakrik första dag i Etiopien! /Tina (11 augusti 2023)
Lördag 12 augusti
🇪🇹 Fokus blev om lördagen på Ortodoxa kyrkan och Etiopiens historia som hör nära samman. Redan när vi vaknade denna första morgon i landet hörde vi hur den ortodoxa kyrkan präglar samhället. Ur högtalare från någon kyrka längre bort hördes textläsning med sång, tillsammans med galande tupp. Religionerna lever här sida vid sida så i annat område skulle det kanske vara minarets böneutrop vi hörde på liknande sätt fast annorlunda.
Den stora centrala kyrkan, byggd 1931, är under renovering så in kom vi inte men fick informativ guidad tur utanför och på kyrkogården där vi fick känna på tredje patriarkens skulpterade sarkofag. I tillhörande museum kände vi på 100-årigt gammalt tjusigt paraply som används i gudstjänsterna skänkt av kung, och relik från en av apostlarna men denna fick vi inte känna på. En kort visit på ortodox kyrkomarknad och intag av lunch/middag, sedan visning i Beata Mariam church som är äldre än den stora och därför finns bland annat Addis Abebas grundare Menelik II begravd där i marmosarkofag.
Skorna tog vi av som andra och klev in på de tjocka mattorna som klär hela kyrkan. Slingrade oss mellan gudstjänstfirande och rökelsedoft, ner till gravar och ikoner i kryptan. Där finns också målning av Michaelangelo som skänktes dem i utbyte mot italienska fångar vid krig i 1800-talets slut som Etiopien vann. Den fina ramen pillade vi på men skyddsglas skyddade den dyrbara målningen från våra fingrar.
Vi fick berättat för oss att många är blinda av de framstående prästerna som blivit mästare efter 30-årig lång krävande utbildning. De lär sig heliga danser, psalmer och långa texter utantill. Också en av landets mest kända och populära präster är blind. Kanske finns här i kyrkorna och samhället därför en alldeles särskild respekt för personer med synnedsättning? /Tina (12 augusti 2023)
🇪🇹 Det är söndag och vi har firat gudstjänst i en av stadens Mekane Jesus Church. Den har nära koppling till EFS. Prästerna hade vit lång dräkt liknande som i Svenska Kyrkan. Hedersplatserna längst fram fick vi inta och ljudnivån blev inte för stark fastän högtalarna fanns just framför oss vilket var skönt. Sånger bjöds det i vackra traditionella tongångar. En fin och ganska lugn gudstjänst var det och nattvardsgång med särkalk vilket flera av oss uppskattade. Efter gudstjänsten träffade vi några av de ledande i församlingen och det blev tydligt för oss vilket stort engagemang de har i hjärta och handling för synskadade. BCA är väl känt för dem, varje vecka är träffar för synskadade i kyrkan och flera av ledarna och pastorn kommer delta i nästa veckas konferens med jubileum av BCA.
Lunch åt vi på restaurang tillsammans med Biniyam som är ordförande i Svensk Etiopiska föreningen i Sverige som är på några veckors besök i Addis samt Rebecka som är på väg att flytta till Sverige igen för studier. Min fråga från igår tog jag upp och fick deras svar på. Ja synen på synskadade i detta samhälle är positiv. Hänsyn visas, exempelvis rycker någon alltid in eller väjer för att hjälpa en synskadad på gatan. Många är högutbildade. En känd advokat som är blind nämnde Biniyam och att h an själv haft flera blinda lärare. Däremot räcker inte resurserna till i nödvändig utsträckning för att ge alla möjlighet till anpassning i skola och många är det som inte gått i skola alls. Attityden är alltså generellt positiv här till synskadade men till döva är attityden fortfarande dessvärre en helt annan. /Tina (13 augusti 2023)
🇪🇹 🇪🇹 Organisationer för synskadade och barncancercenter.
Addis Hiywat är ett bibliotek och utbildningscenter i Addis Abeba och de har även två utposter i sydväst respektive sydöst i llandet. De erbjuder tryckning av böcker i punktskrift och inläst på CD eller USB. De åstadkommer detta med mycket enkla medel i sina trånga lokaler och endast en Everest punktskrivare. En sida att göra till punktskrift kostar hos dem 8 birr och en hel bok ca 300 birr. Varje dag kommer 15-20 personer med synnedsättning för att låna datorer, studera, lära sig punktskrift eller navigering med skärmläsaren JAWS på datorer. Vi gick från det dammiga biblioteket och studierummet, ut och ner i fuktdoftande källarlokaler där data- och punktskriftsundervisningen hålls. De är 11 anställda här varav 4 med synnedsättning samt många engagerade volontärer. Ordförande för Addis Hiywat, själv blind, hälsade glatt på oss och många gemensamma svenska bekanta hade han med oss i gruppen, bland annat från sin egen skoltid då många lärare var från Sverige. Medel får de från olika organisationer i världen så som Finska ambassaden och Amerikansk missionsorganisation. I bibliotekets fönster hängde en mängd medaljer och pokaler som de fått i utmärkelser för en bra verksamhet.
Vi promenerade vidare en kort sträcka för att komma till ENAB (Ethiopian National Association of the Blind) motsvarigheten till Synskadades Riksförbund i Sverige, och center för synskadade. Detta center är en samlingsplats för många med synnedsättning. En hel inhängnad gård har dem med flera byggnader runt den, någon gammal K-märkt men med lokaler som upplevdes nya och fräscha. Föreningen har funnits sedan 1960 och har 17000 medlemmar i landet. 31 anställda allt som allt här i Addis, 4 av dem har synnedsättning. Vi träffade bland annat Katama, namnet betyder ”Town”, som inte ser och är koordinatorn för studier och inkludering. En kille spelade för oss på det traditionella ensträngade instrumentet masinko av getskinn, motsvarande fiol, och diktade spontant ihop humoristisk sång utifrån våra namn. Ute på gården var det många personer med synnedsättning, samlade i mindre grupper och bara hängde där med varann. Vi blev visade tryckrummet med flera rejäla punktskrivare som de fått från Norge. Också dessa trycker böcker på beställning och det inbringar lite inkomst till föreningen. 6 birr tar dem per sida.
Hur kan det finnas och varför behövs två tryckerier så nära varandra? Svaret som kom fram var att behovet är stort, många synskadade finns, och konkurrens är bra.
Efter lunch i centralaste Addis, det som kallas Piasa, besökte vi ett cancercenter. Här bor personer, många barn tillsammans med en förälder, medan dem genomgår behandling. 150 personer bor där och stannar allt emellan några veckor till flera år. Det blir deras hem under denna tid. Byggnaderna var målat färgglatt och även med vackra bilder. Rabatter och blommor så som jättestora Fredskallor förgyllde ytterligare. För att få dagarna att gå med rolig sysselsättning istället för att fastna i tankarna på sin sjukdomsbild får de lära sig olika hantverk. Vi köpte av dem virkade mattor, korgar och väskor av palmblad och Michael köpte en liten sköldpadda gjord i lera av ett av barnen. Barnen sprang glatt omkring och hälsade artigt på oss i hand. Ett par blinda barn träffade vi, ett av dem endast tre år och skrattade förtjust när han svängde med sin skramlande leksak. Leukemi är den vanligaste varianten barnen är drabbade av, andra har ögontumörer sköldkörtelcancer till exempel. Ca 60 % hinner dö under tiden de finns här på centret.
/Tina (14 augusti 2023)
🇪🇹 Hjälpcenter för de allra mest utsatta har vi berörts av idag.
Mekedonia centret besökte vi idag och åtminstone jag var inte alls beredd på det som mötte oss. Inledningsvis fick vi se en dokumentär som skildrade flera personer vars liv räddats här. Många hade drabbats av svåra skador, fysiskt och psykiskt, som gjort att de hamnat på gatan och där plockats upp av personer från Mekedonia center. Någon hade blivit biten av hyena och fått bedrövligt livshotande sår. Någon annan i sitt arbete fått elskada i den grad att han förlorat båda händerna och en fot, och nu fått artificiella händer. Många av de drabbade har tidigare i sina liv varit mycket framgångsrika, haft framstående yrken och stenrika, men förlorat allt. Med centrets hjälp har de återfått hälsa, hopp och livet. Centret startade för 11 år sedan av en man vid namn Binjam som växte upp i Addis men nu bor i USA där han äger varuhus och är framgångsrik. Han växte upp med föräldrar som tog för vana att hjälpa fattiga och sjuka, det var och är naturligt för honom. Centret började som ett äldreboende men nu är det också andra utsatta oavsett ålder. 7500 personer bor på centret och ca 2500 jobbar där och de flesta volontärt. 25 stycken branscher finns det också runt om i landet. Jiwe är föreståndare för hur verksamheten fungerar och upplevs och var den som visade oss runt. Han tror sig vara ungefär 27 år och för 10 år sedan avbröt han sina ekonomistudier för att arbeta här på Makedonia center och hans varma engagemang skiner starkt.
Vi gick in i en sovsal där 80 personer bor. Många är rullstolsburna, de flesta sängliggande och behöver hjälp med allt exempelvis har de blöjor varför en viss urinlukt fanns. I en annan sal vi passerade, den för kvinnor, bor 200 personer. Vi fick glädjen att träffa Gidion och han gjorde ett så starkt intryck på oss att jag vill presentera honom för dig som läser detta: Gidion är en 34-årig stilig ung man med ett stort leende. När han var 18 år drabbades han av en stroke och tungan förvred sig. Då bodde han hos sin faster eftersom hans föräldrar var döda och några syskon har han inte. På Mekedonia center bor han sedan 6 år. Han är fortfarande sängliggandes och stum. Han får endast fram grymtande ljud men kommunicerar med läpparna och ögonen. Han är glad i livet och tacksam till Gud. Klarar han sitta upp en hel timme på en dag utan att få alldeles ont så ser han det som ett verkligt mirakel och jublar i tacksamhet. Han tycker om att få besök och de som ser beskrev att hela hans ansikte sken av ett stort leende. Några av oss satte oss på sängkanten och tog foton ihop med Gidion. Jag frågade om han kan engelska och han svarade då på sitt sätt att nej det kan han inte men att jag kan få lära honom! Gidion är nu för mig det mest tydliga levande exempel på att vi inte kan avgöra och döma vilket slags liv som är värdigt människoliv.Han är nu också mitt föredöme i att se vad som faktiskt ges en i livet och att vara glad i tacksamhet.
I akutsjukvårdsavdelningen var det många som använde syrgas för sin andning. I fysioterapeutrummet stod någon och tränade med träningsredskap och några av oss provade den lyxiga helkroppsmassagestolen som vore skön att stanna kvar i en god stund. Många fler byggnader och avdelningar fanns, några fler som vi besökte, och än fler byggs just nu. Exempelvis satsar de på en rekreationsplats för avkoppling mitt på området. Området har de fått av staten men i övrigt bygger alltihop på gåvor och donationer samt tro. Jiwe som visade oss runt poängterade gång på gång att detta är Guds och inte människors verk. Också att eftersom vi är människor så är det tillräckligt för att vi ska kunna hjälpa en annan människa. Det sken igenom tydligt för oss den stora kärlek som finns här till varje människa oavsett omständigheter.
Vi försökte smälta det vi fått ta del av på Makedonia center och åt en god lunchbuffé, ingira och fastevarianterna av röror dvs vegetariskt, och med oss var Mindahun, Solomon och Alex från BCA. Dessa glada herrar som jag för egen del kommunicerat med i över 10 år men träffar först nu vilket därför är ett mycket roligt möte! Mindahun är ordförande i BCA, Alex anställd som evangelist och Solomon som är seende finns alltid behjälpligt till hands som ledsagare och sekreterare.
Ede Tebeb centre tog vi oss mätta vidare till. Detta är ett statligt center. Här arbetar 75 personer och majoriteten har en funktionsnedsättning. De producerar olika slags hantverk och i butiken köpte vi dukar, sjalar och skjorta. Jag kände på en vävstol med fint tyg som skulle bli till att sy kläder och det var där en döv kille som vävde. I annan verkstad knöts det mattor och där det bands borstar arbetade många blinda. En av borstbindarna berättade att han är medlem i BCA – Syskonbandets systerorganisation som vi är här för att huvudsakligen träffa. /Tina (15 augusti 2023)
🇪🇹 Kyrkokansli, Hantverksutbildning och musikklubb.
Mekane Yesus Church har över 10 miljoner medlemmar i Etiopien och sitt kyrkokansli här i Addis vilket vi nu besökt. Detta samfund började som en förening inom EFS genom svenska missionärer och har därför nära kontakt och utbyte med Sverige. Idag är det en självständig evangelisk Luthersk frikyrka främst i Etiopien men också i några andra länder har de kyrkor bland annat i Sverige. Vi träffade samfundets ledare för evangelisationsavdelningen och pratade med honom om funktionshindrades plats i kyrkan. Han berättade att de särskilt prioriterat verksamhet för hörselskadade. De har en pastor som själv är hörselskadad och de gör just nu ett stort jobb med att översätta Bibeln till teckenspråk. Denna satsning på hörselskadade var glädjande då vi häromdagen fick höra om hur exkluderade just dessa personer är i samhället. Tesfaye i vår grupp lyfte, underströk och påminde om vikten att samordna satsning inom kyrkan på inkludering av personer med olika slags funktionsnedsättning. Vi fick en rundvandring i de mycket moderna rymliga konferenslokalerna och fick även veta att deras skrädderi med tillverkning av prästkläder kan beställas från alla slags samfund.
Vi besökte idag också en verksamhet med utbildningar och verkstäder för personer med funktionsnedsättning. Grundaren Anamir är själv blind och startade verksamheten 1982 med stöd från Schweizisk evangelisk mission men idag är de självständiga och så gott som oberoende av stöd utifrån. Anamir själv är 83 år gammal och ”still going strong”. Fastän han egentligen nu är pensionär jobbar han minst en dag i veckan på kontoret. Det hela startade med tillverkning av glasögon. Många som slutför utbildningen får sedan anställning på sjukhus eller hos optiker i privata företag. I verkstaden där eleverna tränar på att slipa glas till glasögon och som vi besökte jobbar inga synskadade men flera hörselskadade. Personer med synnedsättning träffade vi däremot i datasalen där de får undervisning att navigera med skärmläsaren JAWS. I rummet intill finns Perkins punktskrivmaskiner, räknesticka och andra manuella taktila hjälpmedel för att bla lära sig punktskrift. Vi kikade in i ett sovrum med två våningssängar och hälsade på några tonårstjejer som lagade mat i sitt gemensamma kök. Det finns nämligen 15 boendeplatser för unga kvinnor från fattiga förhållanden som vill läsa in grundskolan eller läsa högre studier. Alla verkstäder hann vi inte ta oss vidare till men lite shopping blev det i butiken med stort utbud av sådant de producerat – väskor, möbler, gratulationskort, träleksaker och mycket mer.
Några av oss avslutade aftonen med att gå på musikklubb. Där vankades nämligen livemusik med Sonias systerdotter. Vi åt oss mätta på något pirogliknande med kyckling och nachos med massor av goda dippsåser medan vi väntade på konsertstart. Mycket gott var det, lugn trevlig stämning och härlig musik med proffsiga sångare och musiker!
/Tina (16 augusti 2023)
🇪🇹 Turister i tjusiga Addis, det är vad vi mest varit idag.
Det nybyggda biblioteket började vi med. Landets största och det är inte svårt att tro då det var oerhört stort, tjusigt och modernt på alla vis. Palmer och soffgrupper vid fönster från golv till fjärde våningens tak i den rymliga ljusa entrén. Vårt besök var spontant men ändå fick vi en egen guidad rundvandring. På våning två skulle vi vara extra tysta, där många satt i självstudier i läshörn och vid datorer, vilket var en särskild utmaning för en pratig och intresserat frågvis grupp som vår. 2500 läsplatser finns det här och en vanlig dag brukar 15000 personer besöka biblioteket, upp mot 25000 på helger. Man får inte låna hem böcker utan man läser här på plats. Särskilt intresserade oss utbudet av punktskrifts- och ljudböcker, vi undrade hur ambitionen är på tillgänglighetsfronten. I det färgglatt mysiga rum som är barnens visades vi fina barnböcker i punktskrift tillsammans med svartskriften och bilder. För vuxna finns fyra långa dubbelhyllor med punktskriftsböcker, 3000 stycken. De siktar på att hela tiden öka utbudet och de har ett särskilt läs- och lyssningsrum för synskadade. Också ljudböcker ska de erbjuda i framtiden, samtidigt som resurserna inte räcker till allt och målgruppen är trots allt relativt liten.
Även vid vårt besök idag på Nationalmuseum fick vi en egen guidad tur. Kranium från forntida elefant med dubbla storleken som nutida afrikanska elefanten, stenstaty från 600-tal fKr och människoben daterade till olika miljoner års ålder var något av det vi passerade. Lucy är den mest kända av de vi beskådade. Hon tros höra till de första människorna som såg ut som vi och 40 % av hennes kropps ben hittades vilket anses ganska unikt. Dock hittades några år senare 60 % av en treårig flicka med samma tidsdatering, som getts namnet Salama alltså Fred. Mycket intressant och lärorikt var detta museumbesök. Också funderingar, samtal och obesvarade frågor återväcktes om skapelsens process och människans verkliga tillkomst.
I Friendship Park Avslutade vi dagen. Denna park anlades för tre år sedan och är populär inte minst för fotografering av brudpar kunde vi se. I värmande eftermiddagssol tog vi oss en fika medan åska mullrade längre bort. Gräsytor, anlagd damm, Afrikas lilja och taktil marmorkonst är något av det som finns att uppleva. En utsiktsplats som kallas båten har trappsteg med alla Etiopiens folkgrupper ingraverat i trappsteg. Mot skymningen tändes dekorativ belysning upp i parken och klockan 19 startade de många fontänerna. Spektakulärt var den långa raden av fontäner som likt fyrverkeri sprutade i olika färger och formationer höga som 6-våningshus.
På hemvägen svängde vi inom National Hilton Hotel för att ta ut pengar. Inga pengar kom dock ut denna gång utan istället svalde bankomaten vederbörandes kort. Ett hotellkomplex stort och lyxigt som detta har jag aldrig tidigare satt min fot på. Eftersom hotellet hyser de mest exklusiva gäster håller det hög säkerhetsklass. Efter att passera vakt till området gick våra väskor genom säkerhetskontroll.
Idag har vi alltså fått se Addis Abebas allra finaste sidor i materiellt hänseende. En rejäl kontrast, ja den största, mot de sidor av samhället och människoöden vi tagit del av de senaste dagarna. Denna stad tycks inrymma allt. En förvisso intrycksrik och lång dag har vi haft igen men återhämtande och trivsam utan stress och press. I mörker, eftersom strömmen är borta i vårt tillfälliga hem, ska vi nu packa för att vara redo imorgon bitti för att bege oss till konferens i annan stad.
/Tina (17 augusti 2023)
🇪🇹 Skrattfest.
En timme bara tog det att köra från Addis Abeba till Debrezeit, ca 7-8 mil. Addis Abeba ligger på 2500 kilometers höjd och höjdskillnaden när vi tog oss nedåt märktes i både öronen och temperaturen som steg. Istället för upp till 20 grader som vi haft i Addis var det i Debrezeit runt 25 grader och mer soligt. Därmed också malariamyggor så skyddande medicin var dags att ta för de som inte påbörjat den än.
Vi välkomnades av de samlade BCA-medlemmarna som kommit farandes från hela landet och även från andra länder. Över 100 personer i blandade åldrar och de hade påbörjat konferensen dagen före med bland annat gruppdiskussioner utifrån bok alla läst. Redan vid välkomsten fick Michael som ordförande motta presenter till Syskonbandet, en speciell traditionell filt i många lager och en inramad text. Det var sång till bra musiker på dragspel, gitarr och synt. Mot kvällen till när solen gått ner och syrsorna sjöng högt satte vi oss alla i ring utomhus och det blev skrattfest! Alex som är BCA:s anställde evangelist var aftonens lekledare. Tävlingar mellan oss Syskonbandare och BCA. Syskonbandet vann flest grenar. Jag och Tesfaye bidrog med att vara snabbast i bananätning, Michael i att skratta längst!
OBS varning! Videon kan möjligtvis uppfattas som galenskap. Alex och Michael i utmaning. /Tina (18 augusti 2023)
🇪🇹 Barn, ingira och ingira.
När vi om lördagsmorgonen anlände till konferensplatsen för att delta i pågående möte med sång och predikan, kom barn springandes som omringade mig och Elisabeth. Vi valde se det som en gåva som skänkts oss och med glädje stannade vi ute tillsammans med barnen medan möte pågick för vuxna inne i konferenslokalen. Mycket sång och predikan både av Michael och av pastor från lokal kyrka skulle vi ta del av senare under dagen. Barnen ställde nyfiket frågor. För första gången var jag med om beundran för min vita teknikkäpp. ”Är den den senaste modellen? Så fin har inte min mamma!” Sa ett av barnen. De undrade varför de har mörk hud och jag så ljus. Relevant fråga. Jag fick känna på flickornas frisyrer som alla hade allt hår i småflätor och de större tjejerna med flätorna i snygga uppsättningar. De undrade om jag tycker om att leka med snö och om det går att smälta den till vatten över eld. Ingen av dem hade känt på snö utan bara sett det på TV men ibland får de mycket hagel och den är deras snö. När jag berättat om att vi i Sverige inte äter mat med händerna och ingira frågade en av flickorna ”Ni kan väl äta med händerna ändå, och sedan tvätta dem?”. Också det en rimlig undran.
Ingira äts här i Etiopien till lunch och middag, gärna också till frukost. Ingira betyder ”bröd” men är en slags syrad pannkaka gjord på sädesslaget tef som är glutenfritt. Den rullas till viss del ut likt en bokrulle på tallriken, som alltid hittills varit en större plasttallrik eller bricka, och på den läggs främst olika röror. Något som nästan alltid finns med är en mild kikärtspuré och en het linsgryta. Tillagad röra på morötter och på rödbetor hör till mina favoriter. Köttet i tärningar har varit mycket segt varför undertecknad mest hållit sig till det vegetariska precis som ortodoxa etiopier just nu då det varit fastetid. Med bitar av ingira greppar man lite av det övriga till ett litet knyte att äta.
Barnen berättade hur ingira tillagas och detta verkade de ha koll på men var inte riktigt överens. Eftersom man äter uteslutande med händerna så tvättas dem alltid före och efter maten. Flera barnhänder tog mina händer och ledde mig glatt och skickligt till handtvätten när det var dags för lunch. Dessa barn har en eller flera föräldrar som är blinda men ser själva och det märks att de är vana vid att ledsaga och hjälpa till. Både dem och vuxna har mycket fysisk kontakt, överlag men kanske extra i detta sammanhang av personer med synnedsättning. Oftast hälsas det med kramar och kindpussar även av nya personer som tidigare inte träffats och vid handskakning hålls handen många gånger kvar.
Vi kände av den varma gemenskapen bland medlemmarna i BCA. Några är nya i sammanhanget men många känner varandra sedan de gick i skola tillsammans. Ljudnivån är hög både under möten och gemenskapen runt matborden. Precis som i Syskonbandet blandas generationerna som pratar, skrattar och sjunger tillsammans. Också denna kväll blev det lek och underhållning. Av säkerhetsskäl lämnade vi trevligheterna för att åka till vårt hotell innan kvällen blev sen. Det finns nämligen viss risk för kidnappning av vita. Debrezeit hör inte till ett av landets högriskområden men viss säkerhetsrisk råder just nu överallt utanför Addis Abeba.
/Tina (19 augusti 2023)
🇪🇹 30-årsjubileum x 2.
Om söndagen firade vi inledningsvis gudstjänst tillsammans med BCA på skolan som nu var vår konferensplats. Musikern Agengehu Yideg var tillbaka och det blev mycket sång till gitarr, piano och dragspel. Han berättade kort om hur han i nöd tidigare i sommar mirakelöst fått ett hus fint som ett palats skänkt med möbler och allt. Mer om detta ska vi få höra imorgon då vi, den svenska gruppen från Syskonbandet, är hembjudna till honom och hans familj på middag.
Efter lunch, förstås bestående av ingira och några olika tillagade röror, fortsatte festligheterna med firandet av BCA som fyller 30 år och även 30-årig bröllopsdag för Seble och Tesfaye Deriba firades stort.
Det var på Tesfaye Deribas initiativ som Bertemious Christian Association (BCA) bildades 1993. Tesfaye växte själv upp i Etiopien, blev blind som barn, och kom 1982 som flykting till Sverige och i flera omgångar har han sedan varit styrelseledamot i Syskonbandet. Hör mer om hans historia i avsnitt 12 av Klarsyn. När Etiopien öppnades upp igen i början av 90-talet tog Tesfaye kontakt med gamla skolkamrater och med stöttning från Sverige bildade dem BCA. Det var en lång och omständlig process, både med själva föreningsbildandet och i att kunna stödja dem med bistånd till byggnad och inkomstgenererande verksamhet. Men Tesfaye var envis. Mycket pappersexercis blev det och många resor till Etiopien, också bildande av separat biståndsorganisation och stöd från SIDA. I många år har Syskonbandet sedan dess varit med att ge årligt stöd till systerföreningen. Namnet Bertemaious syftar på den blinde mannen Jesus träffar och frågar vad han kan göra för honom, läs Markusevangeliet 18:46-52. Idag är föreningen etablerad med huvudkontor i Addis Abeba och medlemmar runt om i hela landet. Precis som Syskonbandet utgör de en social plattform av kristna synskadade. De har olika kyrkliga tillhörigheter men alla inom de Lutherska eller protestantiska kyrkorna. De hjälper också medlemmar och andra nödställda synskadade. Exempelvis hade de under pandemins särskilt svåra tid utdelning av mat och de stödjer familjer med pengar och skoluniform till barn för att de ska kunna gå i skola och bryta mönstret av tiggeri.
Samma helg som det var invigning av BCA i augusti 1993 så gifte sig Seble och Tesfaye. En minst sagt hektisk helg för dem. Bekanta hade fört dem samman och raskt efter att Tesfaye landat i Etiopien involverades Seble, med glädje och bravur, i att hjälpa till både som Tesfayes ledsagare och i bildandet av BCA. Med musik, jubel, sprutande bubbel, blommor och tårta firades dem därför nu samtida med jubileum för BCA. Tal och presenter delades ut, också till oss från Syskonbandet och vi gav BCA den svenska Frälsarkransen, handkors i trä från Sverige, Syskonbandets musikskiva och inte minst 30 000 kr i jubileumsgåva. Finklädda barn, gamla och alla vi däremellan fikade tårta med bröd och läsk. Också nu förstås utan annat än händerna till bestick. Många kramar och pussar blev det sedan när det var dags för oss att bege oss från konferensen och Debrezeit för att köra tillbaka till Addis Abeba innan mörkret helt fallit på.
/Tina (20 augusti 2023)
ST av bilder: 1) Tesfaye och Seble tillsammans med Agengehu, stor rosbukett och tårtor där det står skrivet ”30 år”. 2) Många samlade runt bord utomhus för tårtkalas samt lekande barn. 3) Seble med sina fyra systrar klädda i traditionella etiopiska festklänningar med broderi och olika färg. 4) Gruppen från Syskonbandet står uppställda tillsammans med delar av BCA:s styrelse och ett barn vars mamma sitter i styrelsen. 5) Tina tillsammans med nya bästisen Rahel – 10-årig söt flicka i vit festklänning och sitt axellånga svarta hår i småflätor. 6) Gåvan från BCA till Syskonbandet – en stående tavla i glas med ingraverad bibeltext.
🇪🇹 Agengehus hus och vår gata i stan.
Vi är tillbaka i den lägenhet vi hyr i Addis Abeba, på vår lugna gata i stan. Innan de flesta är vakna hörs sången från en ortodox kyrkas högtalare och tuppens galande. Just på vår gropiga avstickare till gata är det ingen trafik. Istället strosar hönor omkring. Andra sidan gatan syns tjusiga hus som villor innanför höga grindar, medan det på vår sida är flervåningshus av lägenheter och småföretag så som en reklamtecknare vi pratade med en morgon då vi köpte nybakat bröd på bageri runt knuten. När klockan närmar sig 8 vaknar gatan. Barn leker och hundar skäller på varann. Gatsopares sopande med kvast hörs och en man som ropar ut att han samlar in burkar och annat för återvinning. Kvinnor sitter längs kanten och rostar kaffe vars doft når upp till vår balkong på tredje våningen.
Idag står möjlighet till shopping på schemat. Typiskt hantverk här som säljs i turistbutiker, verkstäder och på gatorna är korgar bundna i palmblad. De traditionella instrumenten som vi träffat på tidigare finns att köpa även som prydnadsföremål. Ensträngade fiolen, gitarrvarianten, flöjter och getpäälsklädd trumma. Etiopien är känt för sitt guld men det visade sig nu ligga på samma prisnivå som i Sverige. Något som däremot är prisvärt för oss är hantverksmässigt gjorda produkter i läder. Några av oss köpte väskor, bälten och beställde jacka eller väst av skräddare Cesar som han lovade se till att få klara före vår avresa på onsdag.
Plånböckerna blir tjocka här. 100 etiopiska birr är idag motsvarande 20 svenska kronor. Största valutan på sedel är 200 birr och i bankomaterna kan du inte ta ut mer än 4000 birr åt gången. En lunch kostade ofta runt 250 birr = 50 kr och ett ägg 3 kr. En vanlig arbetare tjänar ungefär 5000 kr och en tvåa kan kosta 1500 kr i månadshyra. Att köpa en fyra i bra område i Addis kostar ungefär 3 miljoner kr. Eftersom det är svårt för de som tjänar lite att få pengarna att räcka till föredrar många att få betalt i kontanter och de struntar i att betala skatt. Vid ett av våra besök längs gatan med skinnbutiker på rad Kom statlig kontrollant som ville se våra kvitton på det köpta för att se vad aktuell butik tagit betalt och att de redovisar det som ska in i skatt för sålda varor.
Till kvällen var vi bjudna till Agengehu med familj, till deras nya och stora hus som de flyttat in i för bara ett par månader sedan. Vi fick berättat hans vittnesbörd om den märkvärdiga och berörande vägen till detta hus. Agengehu är blind och har gått i samma skola som Tesfaye, skola för blinda barn i Sebeta ett par mil utanför Addis. Han var med i starten av BCA och har besökt Syskonbandet i Sverige. De senaste åren har han lyckats etablera sig som musiker och bjuds in till etiopiska kyrkor i länder runt om i världen. Så sent som förra veckan när vi reste till Etiopien var han i Sverige. Mycket pengar begär eller tjänar han inte utan litar till Gud och människors välvilja att ge det de kan.
I våras meddelade plötsligt hans hyresvärd att han tänkte sig flytta hem från utlandet och ville att Agengehu med fru och barn skulle flytta ut inom ett par veckor. De lyckades övertala hyresvärden om att få bo kvar ytterligare några veckor för att ordna med ny bostad, vilket beviljades mot mer än dubbel hyra. I bekantskapskretsen som fick veta om deras belägenhet började rykte och rop på lösning sprida sig, utan Agengehus vetskap. När Agengehu var själv på uppdrag i Kanada, full av oro då bostadssituationen ännu inte var löst, ringde ett av de vuxna barnen och berättade att de otroligt nog skulle få flytta in i ett nytt stort vackert hus som blivit skänkt dem och dessutom möblerat med nyinköpta möbler i hög standard. Familjen flyttade in och när Agengehu kom hem bjöd givaren på festmiddag på husets stora balkong. Den generöse givaren visade sig vara en 30-årig man som Agengehu aldrig träffat förut. Han hade genom en bekants bekant fått höra talas om situationen och ville hjälpa familjen. Agengehu ville kyssa hans knän men avvisades göra detta och att istället bara tacka Gud för den hjälp som sänts.
Vi visades runt i huset med marmogolv, 3 eller fyra våningar, 6 toaletter och 7 sovrum. Vi slog oss ner i det stora vardagsrummet med sköna soffor och åt middag vid modernt matbord intill ett av de två köken med köksö i blankpolerad sten. När musikinstrument togs fram hade flera av oss svårt att slita oss. Vi ville lära oss spela på de traditionella instrumenten och för att fortsätta försöka fick jag med mig en ”Washent” som är en flöjt i bambu med fyra fingerhål. Ännu har jag inte lyckats få någon vacker ton men ska inte ge upp!
Lyssna här på Agengehus album: https://open.spotify.com/album/71kNE6WD452LSfsAMpoet5?si=M0TXjR3FRZCF_ZUcoGgjtA
/Tina (21 augusti 2023)
🇪🇹 I stadstrafiken och BCA kontor.
Vi kör genom ett trafiktätt Addis. På vissa ställen är det fem filer. Tvåfiligt kan omvandlas till trefiligt och vissa vägar är under pendlingstimmarna enkelriktade åt det håll som trafiken går tätast. Rätt som det är går det en häst eller tre mitt på stora vägen. Hästar avlidas inte utan när de blir gamla släpps de lösa och självdör så småningom. Vi passerar stadens högsta byggnad med sina 48 våningar och stadens största moské med pågående böneutrop. Trafiken är extra tät idag eftersom det är Mariadagen oh avslutning på fastetiden, då vankas fest och kött äts igen. Festklädda kvinnor syns i traditionella färgglada klänningar. Längs gatorna finns mest hela tiden också försäljning av allt från frukt och ägg till mobilladdare och tavlor. Många försörjer sig enkom på att sälja kaffe på trottoaren eller att erbjuda putsning av dina skor. Kanske är det en förlust för oss, för många i Sverige, att det inte är möjligt att på detta enkla vis skapa sig en försörjning?
Idag är det BCA:s kontor vi besökt men bjöds först av dem på fin lunch på hotell Gion. Det framkom då att det finns ett språk bland de blinda som seende inte förstår. Det var barnen på blindskolan i Sebeta, där bland Tesfaye och Mindahun, som uppfann detta för att lärare och husmor inte skulle kunna smyga in och förstå vad de pratade om, vilket de blinda barnen upptäckt kunde hända och ogillade. Språket lever fortfarande kvar och sprids till nya generationer. Naturligtvis avslöjar jag inte här hur språket är upplagt och kan förstås!
På kontoret träffade vi styrelse och anställda. Till vardags är det främst Mindahun, Alex och Solomon som bemannar kontoret men också de olika team av medlemmar som finns inom BCA träffas här. Innanför entrérummet med ett skrivbord finns ordförande Mindahuns kontor med dator och besöksstol. På skrivbordet står den porslinsfigur av två öppna händer som bär en liten människa, som de fick av Syskonbandet vid 20-årsfirandet för 10 år sedan. Ned för en farligt ojämn och sned trapp efter en liten nisch och toalett ligger böne- och samlingsrummet med slitna bänkar längs väggarna. Lokalen är trång och rummen mycket små. Ändå menade dem att de kan samlas 20 personer i källarrummet. Här brukar exempelvis kören träffas och sjunga. Medan vi satt på dessa bänkar i möte med styrelsen tillredde två ungdomar, barn till två av kvinnorna i styrelsen, kaffe åt oss intill på sedvanligt vis.
Vi överlämnade regletter, ppunktskriftsblock och ca 70 vita käppar som vi fått till skänks i Sverige. Tacksamhet uttrycktes upprepande för dessa och för det Syskonbandet och norska KABB troget gett och gör för dem. Också behov och önskemål lades fram. Primärt behov för kontoret just nu är en punkskrivare. Sådan har de inte och behovet är stort för att kunna bistå med material och kommunikation i text med medlemmar runt om i landet. Även om allt fler har mobiltelefoner och tillgång till datorer med skärmläsare så gäller det långt ifrån alla och digitaliseringen är inte så utbredd än. Punktskriftspapper behövs, importeras och är för dem mycket dyrt. Behovet av vita käppar är outtömligt. Från statens sida får blinda inga teknik- eller markeringskäppar. De köper själva, får till skänks eller bekostas som för en av de i styrelsen av arbetsgivare. Tidigare tillverkades käppar i Etiopien men av dålig kvalitet av plast som slets ut på få månader så det är importerade käppar som gäller. Allt fler efterfrågar inläst Bibel på främst amhariska alternativt engelska, på usb eller spelare av något slag. De ser också detta som en ny möjlighet att sprida evangeliet till synskadade i landet och de undrar om vi har möjlighet att bistå på denna front med de kontakter vi har. Vid konferenser så som den stora i helgen som vi deltog i och vid andra samlingar och evangelisationssatsningar hyr dem högtalarsystem och instrument. Önskvärt vore att ha egen utrustning, varför de efterfrågar begagnat sådant i ok skick. Kanske finns det någon kyrka i Sverige som köpt sig uppdatering oh vill skänka sina gamla högtalare, elpiano eller synt och andra musikinstrument?
Avslutningsvis bad vi tillsammans och önskade varandra välsignelse med omfamningar huller om buller. Att be för varandra både när vi är tillsammans och på distans är något vi oavsett pengar kan göra ömsesidigt för varandra, uppskattar och behöver.
/Tina (22 augusti 2023)
🇪🇹 Adjö för denna gång.
Välkommen till vårt frukostbord i ett sista filmklipp för denna gång från vår Etiopienresa! De du ser eller hör och som kamperat ihop är
Innan sista packandet och avresedags från Addis Abeba gjorde några av oss en sista shopping och hämtade beställda skinnjackor av skräddaren. Andra passade det att åka till släktingar för att följa sedens bruk att inom viss tid besöka sorgehuset där nära anhörig gått bort. Till kvällste för en sista stunds gemenskap och avsked före vår avfärd kom BCA:s styrelse och några av deras barn till oss. Kramar, kindpussar, glädje och avskedstårar föll när vi sa adjö.
Denna resa har sammanfattningsvis varit mycket lärorik. För mig som var första gången i Etiopien gav den ökad inblick och kunskap om landet, folket, levnadsvillkor och traditioner. Nya matupplevelser har bjudits, med förtjusning inte minst på brödfronten. Som huvudsyftet var med resan har inblicken ökat och relationen stärkts till föreningen och personer i BCA – Bertemious Christian Association. Vi hoppas något av detta har getts också dig som läst de dagliga rapporterna från resan!
Några ord på amhariska har vi lärt oss genom personers namn som vi träffat. Amhariska är det mest officiella språket i Etiopien och talas av ca 27 miljoner människor i världen. För den språknyfikna bjuds här avslutningsvis några ord från namn som kan kännas igen från resans inlägg:
Tesfaye = Hopp. Seble = Skörd. Katama = Stad. Brok = Välsignad. Agengehu = Jag har fått det.
/Tina (23 augusti 2023)
Vill du vara med och bidra i Syskonbandets hjälp i andra länder så som Etiopien till BCA:s verksamhet? Regelbunden eller enstaka gåva mottages med tacksamhet till plusgiro 36449-7 eller swish 123 148 82 20, med märkningen ”Yttre Mission”. Inga mellanhänder eller avgifter utan varje krona når ändamålet.