Söndagen 14 september

Nu sitter jag och hela gruppen, inget svinn alls, på 11000 km höjd i flygplanet som har sikte mot Sverige. Veckan har susat förbi i alldeles hög fart och nu sitter vi alla här fullproppade med upplevelser, intryck, nya kunskaper, insikter och utökad förståelse. Det blev tydligt vid gårdagens lilla summering. Också nya band av vänner har knutits i resegruppen. Stor tacksamhet råder över att denna resa gjordes möjlig och att allting gått så bra. Nu blir det till att smälta alltsammans och fortsätta livsresan med de erfarenheter vi fått med oss i bagaget

Vattenfallet i öknens oas En Gedi

Lördagen 13 september
Denna dag har bjudit på flera fascinerande naturfenomen. Men först begav vi oss till Trädgårdsgraven i östra Jerusalem. Detta är en alternativ plats som hävdas vara där Jesus korsfästes, begravdes och uppstod. Mindre logiskt var inte detta med tanke på dess belägenhet och något mer stämmer omgivningen och graven så som den ännu är bevarad in på bilden från att ha läst texterna. Här är inte stora kyrkor och pråligheter som överbyggt platserna utan det är en stilla vacker trädgård, eller park. Gravkammaren klev vi in i och speciellt för oss så fick vi även gå innanför grinden till gravrummet där man menar att britsen varit där Jesus låg som död. Som Bertil sa, Bertil som pendlar mellan Linköping och Jerusalem och som var vår guide i trädgården, att det viktigaste är inte var det skedde utan varför. En fin liten mässa firade vi, med fåglar som stämde in i vår sång och andra tungors sång från grupper på håll.

Öknens torra, bruna, karga omgivning for vi fram genom och när vi klev ut var det ökenhett. Marken var nu ömsom grustorr ömsom full av palmer och grönska av okänt slag. I bakgrund fanns Jordaniens mäktiga berg. Den gröna doften bröts ibland av en frän doft, troligen av bergsgrävlingen som några skymtade slinkandes förbi och tydligen kan även leopard finnas i dessa trakter. Det var fridfullt tyst tills ett brusande dån plötsligt hördes och raskt blev allt starkare medan vi gick fram. Så var där ett grunt vatten hål och ett stort forsande vattenfall. Många av oss lät det ljumma vattnet stänka på våra svettiga kroppar, andra gick ”all in” och lät sig duschas med kläder och allt på. Vi befann oss i öknens oas En Gedi, där David höll till när han gömde sig för kung Saul som förföljde honom och David skar av en bit av kungens mantel då denne gick på toa i grottan där David med sina män gömde sig. Han måste ha haft det ganska härligt där ändå medan han gömde sig tänker jag.

Döda havet åkte vi sedan och badade i. Detta hav som inga levande varelser kan leva i på grund av dess salthalt på nästan 40 %, men som ibland omvänt kallas det levande havet eftersom det innehåller så många välgörande mineraler. Sjön är en del av den kontinentspricka som också Genesarets sjö tillhör, men Döda havet ligger så lågt, dess yta 412 meter under havet och ingen yta på hela jorden ligger lägre, att inget vatten kan rinna ur den utan försvinner bara med avdunstning. Jag kände mig precis som en badboll i vattnet. Det gällde att hålla balansen i flytandet och inte göra för hastiga rörelser för då skulle jag tippat runt och det vill man inte. När jag släppte en sten i vattnet så sjönk den i slowmotion. Jag gjorde mig också vacker i att kleta in hela mig i nyttig tjock lera innan jag tog mig ett andra dopp i detta underliga vatten.

När sabbaten efter solnedgången var avslutad så gick några av oss ut för att uppleva Jerusalem by night. Där var fullt av liv och rörelse, affärerna öppna igen, musik och glada människor i alla åldrar. Det var tryggt festligt!

Glada barn i klassrummet på The House of Hope Dag

: På Herdarnas äng i Betlehem, Urban läser bibeltexten för oss Fredagen 12 september

Idag har vi varit i Betlehem. Eftersom vår chaufför inte är jude och har tillstånd att åka in, så åkte vi utan problem och utan att själva märka av att vi åkte genom checkpointen, passeringskontrollen, till Västbanken och Betlehem. De som kan se och var uppmärksamma hann läsa en varningsskylt om att judar löper risk för sitt liv om de passerar utan speciellt tillstånd.

Vi började med att åka till Herdarnas äng. Riktigt som på Jesu tid såg det inte ut nu kan vi förmoda, eftersom det nu var lagda gator, fontän, kyrka, bänkar och planteringar, men vi fick ändå känslan av att vi var på herdarnas äng. Får bräkte och åsna gnäggade. I grönskan och den ännu inte för heta morgonen fann vi stillhet. Första delen av julevangeliet lästes och vi sjöng några av de traditionella julpsalmerna så som Betlehems stjärna.

The House of Hope inne i Betlehem tog vi oss sedan till. Där välkomnades vi bland annat av verksamhetschefen Fadi. Vi fick höra om hans hemstad Betlehem, dess historia i stora drag och om The House of Hopes verksamhet. Vi fick chans att ställa frågor om synskadades situation, prata med en av de anställda som själv har synskadan RP, och vi blev visade runt i verkstäderna och klassrummen där det var full aktivitet. Det hela startades för 50 år sedan av en kristen kvinna som själv blev blind i barndomen. Nu är det många av både barnen, de unga vuxna, och vuxna som är mongoliska och även de synskadade har någon nedsatt förståndsförmåga. Just nu är det 25 personer som bor på plats och ytterligare några som bor hemma och kommer för daglig verksamhet. Det är ett tappert personalgäng på ca 13 personer som jobbar här och många har gjort så i decennier. Det var roligt att få prata med barnen och ta bilder som de ville få titta på, intressant att få höra de vuxna berätta och lärorikt samtidigt som beklämmande att få veta hur utelämnade de synskadade är t.ex. vad gäller att få hjälpmedel eller böcker på punktskrift och talbok. Skillnaden är stor förstod vi snart att bo här på det Palestinska området jämfört med att bo i Israel. Resurserna och möjligheterna är andra på den Israeliska sidan.

Födelsekyrkan besökte vi därefter, stallet där Jesus föddes alltså. Nu var där en kyrka, eller egentligen två – en Ortodox och en katolsk del. Ner för en smal trapp med tygklädda väggar gick vi ner i dunklet och ljus stod i en halvcirkel runt ett mindre hål där man kunde känna ner på stengrund där Jesus föddes. Stämningen där nere var fridfull så när på en munkklädd ordningsvakt som onödigt högljudd skyndade på alla alldeles i onödan eftersom det inte var särskilt mycket folk i väntan.

När det var dags att lämna Betlehem valde de flesta av oss att gå ut istället för att åka buss. Man är tvungen att ha sitt pass och visum till Israel med sig för att komma in och ut ur Västbanken – den östra delen av landet, och dessa hade vi nu beredda för att visa i checkpointens kontroller. Som på en flygplats åkte väskor och lösa saker på ett band för att skannas och vi gick igenom flera avspärrningar efter att först ha gått i en mycket lång och smal gång. Gevärsbeklädda vakter höll uppsikt och plötsligt hördes ett utrop om att det inte fick lov att fotograferas. Det var visst några i vår grupp som var upphov till utropet… Men vi klarade oss och kom igenom alla kontroller! Det var en viss obehaglig erfarenhet att ta sig tillbaka till Israel och Jerusalem, som bara ligger en knapp mil från Betlehem, på detta vis. Mängder av människor tvingas genomgå detta dagligen för att komma till och från sitt jobb och hem.

Utanför Västra muren - Klagomuren, några syskonbandare syns gå tillbaka efter att ha varit framme intill den. På De skriftlärdas trappa.

Torsdagen 11 september
Denna morgon startade vi med en nätt promenad till Israeliska bibelsällskapets lokaler. Där berättade den mycket karismatiske ledaren Victor entusiastiskt om sin tro och bibelsyn som messiansk jude. Genom hela Bibeln kunde han visa på att det står om det nya förbundet som ska ske, och att Jesus finns med redan i Bibelns första ord.. Det vi kallar Gamla Testamentet vill han hellre kalla för Jesusbibeln eftersom det var denna bibel Jesus hade och ingen annan.

Efter att ha shoppat sjalar, skivor och annat i bibelsällskapets butik så möttes vi upp av Göran Larsson som är Israelkunnig präst och har bott i landet i många år. Han guidade oss genom de arameiska och de judiska kvarteren och han var med oss på kvällen och svarade på ännu fler frågor. Men vår första anhalt var Jaffaporten, eller Vännens port som den heter på arabiska med syftning på Abraham då den leder ut till hans stad. Vid portvalvets högra sida sitter en kapsel med en bokstav på, ett tecken. I kapseln finns bibelordet om att vi ska älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta, hela vår kraft och med hela vår själ. En sådan liten kapsel finns vid alla dörrposter, så även till vårt hotellrum, för att påminna oss om att ständigt leva vänd mot Gud.

I de arameiska kvarteren gick vi in i deras centrala byggnad och där hade vi den stora turen och glädjen att träffa på ledaren, forskaren och den store samlaren av skingrad arameisk kultur, vid namn George. Han berättade för oss litegrann om deras förskräckliga historia av förföljelse och hånet att Turkiet fortfarande inte erkänner folkmordet de begått, vilket bland annat vår utrikesminister Carl Bildt uppmärksammat efter att ha träffat George.

Genom en säkerhetskontroll som liknar den vid flygplatsen var vi tvungna att gå igenom för att komma till Västra muren, eller Klagomuren som den kallas. Från huvudhöjd till höfthöjd var len efter alla händer som strukit över denna yta och i alla små sprickor och skarvar i muren låg små hoprullade lappar troligen med personliga böner. Vi gick även till utgrävningarna av muren och fick se den del av muren som annars legat under mark. Det är nämligen 20 meter som syns ovanför vid Västra muren, och 18 meter under mark. Där låg stenblocken så som de fallit år 70 när romarna försökte riva den bastanta muren. En central gata från Jesu tid har kommit fram så just dessa gatustenar trampade med allra största sannolikhet Jesu fötter. Vi tog av oss barfota och även våra fötter trampade denna väg. Många av oss gick också barfota upp och ner för den skriftlärdas trappa och även där lär Jesus ha gått och lärjungarna hängt. Det var något av det mest speciella, att sitta och gå på denna plats som man hört så mycket om, på dessa stenar som idag ligger där de lades för så länge sedan. Historien lever och lever vidare.

GravkyrkanUtsikt från Olivberget

Onsdagen 10 september
Igår kom vi fram till Jerusalem i solnedgången. Vi stannade till och gick ut vid en hög utsiktsplats och fick oss en första magnifik bild av staden medan solen blev röd.

Idag är det mycket vi har fått se, känna på och uppleva och allt kan jag inte återge i de korta raderna här… Men vi startade uppe på Olivbergets topp som också detta bjöd på en otrolig vy över Jerusalem med kyrkor och guldkupoler som vår reseledare pekade ut för oss och berättade om. Senare fick vi också lära oss att anledningen till att berget heter just Olivberget är att det förut drällde av gamla olivträd på berget eftersom de trivs och klarar av torrt underlag. Eftersom dessa med åren ger rikligt med oliver och lever på i generationer, så var de en slags pensionsförsäkring då förtiden. Sorgligt nog drog romarna upp dessa uråldriga träd med rötterna.

Innan vi gick ner för hela Olivberget, mot Jerusalems Gamla stad, så hände det något alldeles särskilt i gruppen. Robert ställde sig på ett knä och friade till sin Carla, och hon sa Ja!

Vi gick nerför berget, på gatan som var brant och hal, så det måste ha varit vanskligt att rida på åsna nedför där. Murar var det vid sidorna och vid ett tillfälle bakom dem en mycket stor kyrkogård med judiska gravar och vi lärde oss om tidigare traditioner kring judiska begravningar. Getsemane var vårt nästa mål. Själva trädgården som fortfarande finns där fick vi inte lov att gå in i men kyrkan som är bygd i Getsemane gick många av oss in i och la oss på knä för att röra vid den sten där Jesus bad till Fadern i sådan ångest att han svettades blod, inför det som snart skulle ske. Från Getsemane kom vi till Betesta, platsen vid källan där Jesus botade en lam man trots att det var sabbat vilket han blev hårt kritiserad för av de skriftlärda, och där intill Annas kyrka på den plats där Jesu mor Marias föräldrar bodde. I kyrkan sjöngs O store Gud på engelska av en annan grupp och vi stämde sedan in flerstämmigt på svenska. Våra steg följde Jesus och vi påbörjade vår vandring längs Via Dolorosa. Längs denna ligger kapellen täta för att markera varje händelse i Jesus korsvandring. Kapell där han föll första, andra och tredje gången. Kapell där Simon tog över att bära korset och kapell där Jesu mor enligt katolsk tradition stod vid sin sons sida på vägen och grät. Något kapell var stort med tjocka stenpelare, något annat en enkel liten sal med bänkrader, något ett grottliknande rum med doft av olja. På alla platser under dagen läste vi aktuellt bibelord för platsen och vi sjöng psalmer. Urban delade också tänkvärda utläggningar av texten och satte oss in i traditioner som fördjupar vår förståelse och betydelse av det Jesus sa och det som hände vid Påsken.

Slutligen nådde vi fram till Gravkyrkan. I denna gick vi upp till platsen där Jesu korsfästning skedde. Man fick huka sig nästan krypandes in till det lilla rummet där bara en person får plats, och sticka ner armen i ett hål för att nå klippan som ännu består. En liten bit där ifrån, innanför glas, såg vi sprickan i berget som sprack då Jesus dog – ”Det är fullbordat”. Några tiotal meter där ifrån la jag min hand på den sten där man smorde in Jesus efter att ha tagit ner honom från korset. Handen doftade sedan av god olja eftersom många besökare stryker smörjelseolja på stenen och stryker med dukar som de tar med sig hem. Ett kort stenkast från stenen fanns trappen upp till det dunkla rummet där själva Jesu grav är. Jag strök handen på den släta stenbädd där Jesu kropp låg innan han blev återuppstånden.

Tydligen brukar man få stå i långa köer, ibland timtals, för att komma nära och känna på dessa olika platser i Gravkyrkan, men dels var det inte särskilt fullt med folk denna dag i kyrkan och dels fick vi gå före i kön till graven samt vi hade flyt, så vi köade aldrig. På samma vis har det varit hittills för oss på resan och kommer kanske fortsätta vara så och troligen beror detta till stor mån på de oroligheter som varit i landet under sommaren och som gjort att många ombokat och avstyrt sina resor hit. För vår skull på just denna resa är det mycket positivt då det gett oss ett lugn. På de olika platserna kunde vi ta det lugnt och ett lugn fick också möjlighet att infinna sig. Det är förvisso mycket uppbyggt kring de särskilda platserna och det ser inte ut här så som det gjorde då det begav sig, men det är ändå något särskilt och mycket speciellt att befinna sig här och röra med sina händer där Jesus händer rört och så många människors händer från alla folk och alla tider mellan Jesus och mig.

 

Dramatisering utspelar sig vid och i Genesarets sjö Petrusfisk på tallriken, med huvud, fjäll och allt

 

Tisdag 9 september
Idag har vi hållit oss i regionen Galiléen, runt Genesarets sjö där Jesus vandrade och verkade mest. Dagen började med att vi åkte båt ut på sjön och mitt ute stannades båten och vi var en stund i stillhet och firade nattvard. Runt om oss kluckade vågorna mjukt och runt hela sjön tornade stora runda berg upp sig samt staden Tiberias. Senare var vi vid en stenig strand till sjön och där spelade några i gruppen upp ett litet drama för oss som skildrade hur Jesus såg till att fiskarna Simon Petrus och Johannes efter dålig fiskelycka fick upp stora mängder av fisk. Det kan ha varit precis på denna plats som denna händelse utspelade sig på riktigt. Ingen av oss lyckades gå på vattnet så som Jesus gjorde, men några av oss tog av sandalerna och gick i det inte så värst svalkande vattnet och strandens stenar var brännande heta under fotsulorna.

Många kyrkor är det som byggts upp här på heliga platser, platser där man tror olika händelser utspelat sig, och vi besökte några av dessa. I brödundrets kyrka kände vi med våra händer på den klippa där Jesus välsignade brödet och fick dem att räcka till flera tusen personer och denna klipptopp är idag inne i kyrkan som byggts runt om den. I Saligprisningarnas kyrka sjöng vi O store Gud och vår stämsång klingade vackert i rummets mäktiga akustik. Utanför kyrkan var det en grön vacker trädgård och fåglar sjöng lika vackert som vi gjort inne i kyrkan. Här på Salighetsprisningarnas berg slog vi oss ner på stenar i grönskan och hade Genesarets sjö som utsikt framför oss då Urban läste delar av Jesus predikan som han höll här i närheten. I Kafernaum var vi inne i en kyrka där man kan se en utgrävning av en gammal kyrka och man tror att den förut var det hus där man bröt upp taket för att hissa ner en lam man som Jesus helade  – ”Stig upp, ta din bädd och gå!”. I Kafernaum kände vi också på pelare från gammal synagoga och många vackra symboler på gamla ruiner fick vi beskrivna för oss.

Efter att ha ätit Petrusfisk från Genesarets sjö, grönsaker, dadlar med mera, på en uteservering vid Genesarets sjö, så for vi till Jordanfloden. Här fick vi kliva i vattnet och få vårt dop bekräftat genom att få korset tecknat med vattnet i pannan. Något annat upplevde vi också i vattnet, nämligen att små fiskar i mängder nafsade på våra fötter. Några valde att ta sig en spabehandling genom att låta de stora småfiskstimmen kalasa på.  Andra av oss klarade inte låta dem nafsa särskilt många sekunder trots tappert försök.

Just nu åker vi genom Juda öken och måste tryckutjämna öronen eftersom vi åker uppför och uppför. På två mil stiger vägen med en höjdskillnad på 1200 kilometer. Ibland syns dromedarer längs vägen och då och då ett litet hus, annars ett kargt landskap berättar de som ser det som finns utanför bussfönstret. Och rätt som det var syntes tre personer ridandes på åsnor uppe på en kulle.

Jerusalem nästa!

Här har några just kommit ut från grottan som föreställer den grav Jesus lades i.
Måndag 8 september
Den kalksten vi igår såg här och där överallt i landskapet ser vi också använd av människohänderna. Hotellets väggar har inga tapeter utan är av kall och sträv kalksten. Detaljer i arkitekturen, golv och trappor inte minst, är i marmorartad blank sten. Även gatorna vi idag har gått på nere i samhället Nasaret är av blank sten som jag inte skulle vilja halka omkring på när det regna för det måste vara väldigt glatt då.

Efter att ha intagit en mycket generös frukostbuffé bestående av olika slags osttärningar, svampomelett och ägg i alla dess former, färska grönsaker och frukter, tonfiskröra, och mycket mer, begav vi oss till Arabiska bibelsällskapet. Dina berättade där fängslande och gripande för oss om deras arbete och om henne själv. Hon har många identiteter inom sig så som kristen, palestinier, israel och kvinna. Hon och hennes medarbetare jobbar bland annat för att stärka den kristna minoriteter, kvinnor och familjer, samt konflikthantering för barn och att ge dem hopp om fred.

Vi for till Nazareth Village där de funnit utgrävningar som visar att där under första århundradet bedrivits ett lantbruk och idag har man byggt upp platsen så som den kan ha sett ut då. Vi lärde oss hur man utvinner olja ur oliverna, att de pressas tre gånger och att det är den första pressningen som är den finaste, jungfruoljan. Getsemane lärde vi oss också betyder just ”oljepress”. Vi Också vindruvor odlades troligen på denna plats och pressades till vin, men denna pressning gjordes av unga kvinnors fötter. Vi klev ner i den rektangulära lilla poolen som kom fram i urgrävningarna i vilken druvorna trampades. Troligt var fick vi också lära oss att bygdens grabbar höll till i närheten samtidigt som tjejerna drog upp sina kjolar och trampade vinet, för att spana in eventuella framtida kandidater. Förmodligen sprang också Jesus som barn omkring här bland odlingarna eftersom han bodde bara 500 meter bort.

På området fanns bland annat getter, åsnor och människor med tidsenliga kläder. Det hela hjälpte oss mycket i att föreställa oss hur här var på Jesu tid. En upplevelse som också blev konkret tydlig var då vi hukade oss kraftigt och klev in i det som var uppbyggt som en likadan grav som Jesus blev lagd i.  Det var som en liten grotta, som i sin mitt hade ståhöjd och nere längs två av väggarna fanns totalt fyra öppningar in i berget och det var där man la in de döda kropparna.

Innan vi lämnade Nazareth Village åt vi en biblisk måltid, så som måltiderna på Jesu tid ofta såg ut. Den bestod av homos, kålsallad, vallmofröröra, bröd, lokala oliver, äpplen med fikonmarmelad och linssoppa. Mätta och glada åkte vi till Bebådelsekyrkan. Denna kyrka är uppbyggd på den plats där man menar att Maria fick uppenbarelsen av ängeln om att hon skulle bli havande och föda Guds son. Själva platsen låg i källaren och hade nu ett altare vackert prytt med ljus och blommor. Kyrkan i övrigt var präktigt smyckad med mängder av mosaikkonstverk från alla världens hörn. Vi besökte också den närbelägna Josefkyrkan som har utgrävning som gör att man ser ner till äkta mosaikgolv från Jesu tid.

Så snart vi kom tillbaka till hotellet på seneftermiddagen var det många som inte lät poolen vänta på sig. Efter en dag ute i solen och värmen var det härligt svalkande att plaska runt i den stora ljumna bassängen och framför den sitter jag nu i skrivande stund. Kanske hinner jag med ett dopp till, sen är det dags för stor middagsbuffé och det ska bli gott!

Utsikt från berget i Nasaret
Söndag 7 september
Klockan 05.00 i morse var vi alla samlade vid incheckningen på Arlanda. Efter att alla kommit igenom de alla säkerhets- och passkontrollerna var vi 7.15 i luften och vår resa hade på riktigt startat. Väl med fötterna på jorden igen möttes vi av skylten ”Syskonbandet” och vår välkomnande chaufför. Strax därefter tog vi våra första stapplande steg på Israelisk mark och de blev varma, en solig sommardag på 30 grader var det nämligen som slog emot oss då vi klev ut från flygplatsen i Tel aviv. Färden styrdes direkt mot Nasaret och gick genom ett torrt landskap med mycket kalksten, längs muren till Västbanken och utanför städer med skyskrapor sträckandes mot skyn. Vår guide Marie berättade under vår färd om de många berg vi passerade, som bär på historier vi känner igen och kan läsa om i Bibeln, något också beskrivs vackert av kung David. Staden Nasaret ligger också uppe på en höjd om några hundra meter och innan vi tog oss till dagens slutdestination – hotellet, så gjorde vi en avstickare till den klippavsats med stup där man antar att det var som folket i Nasaret tog Jesus för att putta honom ut för detta stup. Det var en mycket vacker utsiktsplats utöver platt landskap, Israels största slätt, med odlingar av olika slag. Med landskapet i söder framför oss och en ljummen men frisk vind som gjorde oss påmind om att vi befann oss på nästan 400 meters höjd, slog vi oss ner på några trappavsatser. Där läste vår reseledare Urban inlevelserikt den bibliska texten som berättar om händelsen som utspelar sig på denna plats och med de välkända orden om att ingen blir profet i sin egen hemstad.  Jag kände på skrovlig vit kalksten längs vägkanten och sakta började det sjunka in att jag med min kropp är på den plats där Jesus växte upp och trampade omkring. Kanske klev han över just dessa skrovliga stenar, eller satte sig på någon av dem när han också gick upp hit för att skåda den vackra utsikten. Det kan ibland ta en stund för ens medvetande att landa efter det att kroppen landat.

Dagarna innan
Snart bär det av! Det sista förbereds och strax är det dags att packa. Redan på lördag påbörjar många sin resa från Sveriges olika väderstreck för att i söndagens gryning mötas på Arlanda.