Många i Syskonbandet känner till den fantastiska historien om vår medlem Kerstin Strindberg som åkte till Tanzania och fick vara med om att starta upp en skola för synskadade barn. Det har nu gått 50 år sedan dess och Kerstin åkte tillsammans med en grupp på nytt till Tanzania för att uppmärksamma detta. Här följer Kerstins egen berättelse.

Någon gång i början av 2012 fick jag ett mail från rektor Ibrahim Suleiman på blindskolan i Tabora, Tanzania, där han frågade, om jag tänkte komma ut till skolans 50-årsjubileum i februari kommande år. Den 9 februari 1963 var jag nämligen till Nkinga och hämtade Milembe, som skulle bli vår första elev på blindskolan och som även blev den första synskadade flicka i Tanzania, som fick skolundervisning. Detta datum räknar man därför som starten på Shule ya Furaha, d.v.s. Glädjens Skola. Jag började därför planera för resa till Tanzania genom att söka resebidrag för mig själv och ledsagare Eva Backman. Förr kunde jag resa ensam med endast assistans av flygpersonal men måste denna gång ha ledsagare på grund av gångsvårigheter. Eva hade även varit med vid Syskonbandets studieresa till Tanzania fyra år tidigare. Även Monica Dahlin från min Missionsförsamling samt min systerdotter Helena Strindberg, Enköping, önskade resa med oss.

I ett mail från Rektor Ibrahim fick jag senare veta, att det inte var lämpligt att ha jubileet mitt under regntiden i februari utan att man planerade att flytta det till augusti under torrtiden, då det skulle vara lättare att resa för de f.d. elever, som ville delta. Eva tog ansvaret för att planera resorna och själv tog jag kontakter med folk inom Tanzania för planering av logi, mat och olika besök inom landet. Vi hade räknat med att flyga från Sverige till Arusha i norra Tanzania för att sedan flyga vidare via Dar-es-Salaam till Tabora. Det visade sig emellertid att flygfältet i Tabora var under renovering, varför vi skulle bli tvungna att åka bil de 140 milen tur-och- retur Arusha/Tabora med Land Cruiser och två chaufförer, vilket naturligtvis blev mycket dyrare.

Mitt under denna planering fick jag ännu ett mail från Ibrahim. Han hade sökt bidrag från Tanzania stat för kostnaderna vid jubileet men fått avslag. Nu skulle det inte kunna bli något verkligt jubileum med festligheter. Framför allt skulle inte skolan kunna stå för kostnaderna

av resor och uppehälle för de f.d. elever, som säkert önskade komma från alla delar av landet. Jag var ändå välkommen att besöka skolan.

När Syskonbandets styrelse fick kännedom om detta, beslutade man att bidra med fem tusen kronor till jubileet, och sedan tillkom ytterligare en del pengar. Så skulle det ändå kunna bli festligheter, även om inte f.d. elever spridda över hela landet skulle kunna få vara med. På söndagskvällen den 11 augusti flög vi så från Arlanda mot Arusha i Tanzania med flygbyte i Addis Abeba i Etiopien. Vid Kilimanjaro Airport landade vi nästa dag vid tolvtiden och möttes med bil från missionsstationen på Ngaramtoni strax utanför Arusha. Där blev vi mottagna med mat och övernattade på deras gästhem. Tidigt nästa morgon kom våra två chaufförer och hämtade oss med Land Cruiser. Rektor Ibrahim från Shule ya Furaha var då även med oss. Han hade varit på sammanträde på Ngaramtoni, där representanter från flera kyrkor samtalat om stöd åt funktionshindrade. Hemma i Sverige hade vi fått veta, att vägen mellan Arusha och Tabora numera är asfalterad och att resan endast skulle ta omkring nio timmar. Förr brukade vi alltid övernatta någonstans efter vägen. Det visade sig nu, att vägen inte alls var så bra. Asfalten var skadad på många ställen och vår Land Cruiser var ibland tvungen att köra vid sidan om den rätta vägen.

När vi hade cirka tjugo mil till Tabora, förstod chaufförerna, att vi inte före mörkrets inbrott skulle hinna fram till Huima Center utanför Tabora, där vi skulle bo på gästhemmet. Ibrahim avrådde då från att köra den sista sträckan där i mörker. Om vi skulle få fel på vår bil, kunde det vara risk för rånöverfall med fyra vita personer i bilen och mycket bagage på biltaket. Därför beslutade man, att vi skulle ta av mot vägen till Nkinga, där det finns ett missionssjukhus. Klockan nio, ett par timmar efter solnedgången blev vi mottagna på denna missionsstation med mat, dusch och en skön säng. Nästa morgon fortsatte vi de sjutton milen till Tabora och installerade oss ute på Huima gästhem. Ganska snart åkte vi in till Shule ya Furaha, där man väntat oss redan från morgonen. När vi stannade med vår Land Cruiser utanför skolan, möttes vi på yttertrappan av en stor grupp bestående av lärare, annan personal och många elever, som tog emot oss med sång. Var och en av oss svenskar fick en vacker bukett av konstgjorda blommor.

Elevantalet på skolan har nu ökat från 86 vid vårt besök för fyra år sedan till nu 105, varav 24 med albinism. Lärarantalet är cirka tjugo. Ungefär hälften av dem är synskadade. Vi gick en rundvandring i klassrummen och logementen. En del av eleverna visade oss sina kunskaper i olika skolämnen. Vi förstod, att en del av både lärare och elever var sysselsatta med att förbereda jubileumshögtiden två dagar senare.

När Ibrahim nästa morgon kom till Huima för att hämta oss, hade han med sig till min mycket glädjande överraskning min allra första elev Milembe Margareta Kishiwa. Hon hade ensam på dåliga vägar rest med buss de hundra milen från Dar-es-Salaam, där hon numera är bosatt. Vilken glädje för oss båda att få träffas! Vi fick nu vara tillsammans en del under två dagar. Jag hade i förväg via mail till Ibrahim framfört önskemål att få besöka olika platser, bl.a. Lolanguru, där det femtio år tidigare var meningen att vår blindskola skulle byggas. Nu åkte vi alla, även Milembe, med vår Land Cruiser ut till Lolanguru ett par mil utanför Tabora. För Milembe och mig var det naturligtvis nostalgi att få komma dit tillsammans och få komma in i huset, där jag bodde och där hon hann få sina första kunskaper i läskonsten. Vi träffade en del personer, som efter alla dessa år kom ihåg oss. Det är också märkligt, hur många detaljer Milembe mindes, trots att hon endast var på Lolanguru i fem veckor, innan vi på grund av häftiga regn var tvungna att lämna platsen.

Vi åkte även för att titta på den tomt, där blindskolan skulle ha byggts. Konstigt nog är denna tomt fortfarande i blindskolans ägo och står helt tom förutom en del träd. Återkomna till Tabora talade rektor Ibrahim om, att han har stora planer och önskemål för denna tomt. Eftersom det är många av eleverna vid Shule ya Furaha, som inte klarar av att fortsätta vid Secondary School, skulle de behöva få en mer praktisk yrkesutbildning. Därför önskar han, att det på Lolanguru skulle kunna ges utbildning i något hantverk, mindre jordbruk eller trädgårdsskötsel. Hans fråga är därför: “Var i Sverige finns den person, som vill hjälpa till med detta och varifrån skall vi få pengar till det?”

Så kom då den stora jubileumsdagen den 16 augusti. Festligheterna skulle börja klockan tio. När vi kom till skolan, tog Ibrahim med oss in på rektorsexpeditionen, där vi fick slå oss ned på stolar och vänta i det att han lämnade oss. Utifrån skolgården kunde vi höra, hur man förberedde sig. Högtalaren testades. Ibland hördes en sångstump. Man hade hängt för skynken, så att ingen kunde se, vad som försiggick där. Emellanåt kom någon in på expeditionen för att hälsa och prata litet. Gamle pastor Absalom i min egen ålder tittade också in. Han påminde mig om samma händelse som vid mitt besök för fyra år sedan. Han kommer ihåg, hur han vid vår skolas början hjälpte till att få elever. En gång vandrade han genom ett par tre byar för att söka efter n liten blind flicka, som han hört skulle finnas. Han hade då fallit omkull i bushen och rivit sönder sina kläder.

Efter en lång väntan, vilket är typiskt får Tanzania, kom rektorn in till oss klockan elva. Han tog med oss tillsammans med övriga till framsidan av skolbyggnaden. Där avtäckte man ett vitmålat monument i cement, på vilket till min stora förvåning stod mitt namn som grundare av skolan. Jag kände mig i det ögonblicket ödmjukt glad men oerhört liten. Det är ju så många andra, både svenskar och afrikaner, som gjort minst lika mycket för skolans utveckling, även om jag tog initiativet och var med från början. Nu bjöds vi alla in på skolgården, där vi skulle bli sittande i sex timmar. Vi fyra svenskar blev placerade på karmstolar längst fram. Hela tiden blev vi alla bjudna på läskedrycker och juicer. Över våra huvuden hade spänts en tältduk, vilket var tur, eftersom solen denna tid på dagen står i zenit.

Vi var omkring två hundra personer samlade. Där var ordförande och sekreterare från olika organ inom kommun och distrikt samt representanter för olika kyrkor. Den ene efter den andre höll tal. En av de synskadade lärarna läste en lång historik om skolans tillblivelse och utveckling. Emellan alla talen framträdde grupper av sångare från de olika klasserna och även en grupp av f.d. elever. Alla sånger hade man diktat själv. Jag hann väl inte med att förstå alla swahilitexter, men allt emellanåt hörde jag mitt eget namn nämnas. Jag fick även tillfälle att framföra hälsningar från Syskonbandet. Förutom den stora penninggåvan till jubileumshögtiden, som tidigare sänts ut, hade föreningen skickat med oss en CD och en DVD. CD:n med sång och hyllningstal på engelska spelades nu upp inför alla och tolkades till swahili av rektor Ibrahim.

Vi kunde även överlämna en gåva på fyra tusen dollars. Dessa pengar hade kommit in från Lions’ Club och Röda Korset i Sollefteå och från fem vänner i Sollefteå och på annan ort, vilka vid sina högtidsdagar haft öppet hus, där gåvor skänkts till Shule ya Furaha. Vid försäljning av min lilla bok om skolan hade också många gett pengar till skolan utöver bokens pris. Givarna av dessa gåvor har önskat att pengarna skall användas för eleverna, såsom till skolmaterial, kläder, utrustning i logementen eller liknande.

En av talarna var Milembe Margareta. Hon berättade om, hur det var, när jag kom till Nkinga för att hämta henne till vår blivande skola. Både hon själv och hennes föräldrar hade varit mycket rädda, eftersom jag var vit. Hon menade, att hennes föräldrar aldrig hade tackat mig för att hon fick skolundervisning. Inte ens när hon blev vuxen och fick bra ekonomi och kunde skicka pengar till dem, visade de någon tacksamhet. Hon berättade också en händelse, som inträffat redan på Lolanguru, som jag inte minns. Eftersom hon var ivrig att få lära sig läsa, började vi så smått redan då. Men en dag hade hon tydligen tröttnat på läsningen och kröp därför under bordet, så att jag inte visste var hon var. När hon sedan kom fram igen, blev hon så förvånad över att jag inte straffat henne för det genom att slå eller nypa henne. Så överlämnades av olika anledningar certifikat och presenter till en del elever och personal. Till vår stora överraskning fick vi fyra svenskar som present var sin mycket fina duk, och av Milembe erhöll jag ett mycket vackert tyg. Dessutom överlämnades en fantastisk gåva till mig, som jag blev oerhört tacksam och glad över men som jag inte kände mig värdig av att få. Det var ett diplom inom glas och en vacker ram. På diplomet stod på swahili om att jag utgivit mig i kärlek till Tanzanias funktionshindrade barn. Tavlan var undertecknad av Fria Pingstkyrkans i Tanzania förste sekreterare Elia Shija.

Trots alla högtidliga tal och sånger av olika grupper så var det något annat, som grep mig mest. Det var när sjunde klassarna varav två albinos kom fram för att gratuleras såsom avgångsklass. De sjöng en egen diktad sång, i vilken de tackade alla på skolan. Varje lärare och övrig personal var nämnd vid namn i de många verserna. Sedan hängdes kransar av konstgjorda blommor kring deras halsar och de fick ta emot sina certifikat som bevis på att de genomgått grundskolan. Någon månad senare skulle de göra sina skrivningar för eventuellt inträde till Secondary School. Till min stora glädje fick jag berättat för mig, att föräldrar kom fram med paket för att gratulera sina barn. En glad och lycklig svart mamma med sina två små svarta barn var även med där för att gratulera sin son och bror, som är albinos. När jag hörde detta blev jag rörd till tårar, då jag mindes, hur det var från min tid vid skolan. Då var föräldrarna mycket likgiltiga för sina barn och visade sig aldrig på skolan. Då var lärarna tvungna att vid skolloven både resa hem med eleverna och sedan fara och hämta dem, annars hade ingenting hänt. Nu t.o.m. var det en av föräldrarna som offentligt framförde tack till skolans lärare. Jag är så lycklig och tacksam till Gud, att de synskadade barnen i Tanzania nu börjar få ett bättre människovärde.

Sekreterare Elia Shija, som tidigare ett par år studerat vid Kaggeholms Folkhögskola i Sverige, avslutade högtiden med en fråga och uppmaning till de närvarande. Han påminde om all den hjälp Shule ya Furaha fått från Sverige både tidigare genom SIDA OCH mission och nu vid jubileet. Så frågade han: “Vad har ni, som sitter här gjort? Har ni gett en enda slant till skolan?” Så uppmanade han dem som kunde och ville att komma fram och skänka pengar i en korg, som satts fram. Flera personer, även några f.d. elever, kom och talade om, hur mycket de lade ner. En del, som inte hade pengar med sig, talade om, hur mycket de tänkte skänka senare. Nu hade klockan hunnit bli fem och vi ombads att gå in i matsalen och samlingssalen, där borden var dukade. Vi blev nu alla bjudna på potatismos och ris samt nötkött och kyckling. Därefter bröt alla gäster upp för att hinna hem innan mörkret föll klockan sju.

Nästa morgon tog vi avsked av rektor Ibrahim. Det kändes vemodigt att lämna Tabora, då jag visste, att jag aldrig skulle kunna få komma tillbaka igen. Nu vände vi åter mot Arusha med vår Land Cruiser och kom till gästhemmet på Ngaramtoni ett par timmar efter solnedgången. Vi stannade på Ngaramtoni ett par dagar och besökte bl.a. punkttryckeriet Kibreli, som får ett årligt bidrag från Syskonbandet. Daudi Chenge var vår guide där. Jag hade hoppats på att få träffa Yusufu Luvangas änka Margret, som arbetar på tryckeriet, men hon var just då på sångarresa i Kenya. Från Arusha flög vi sedan till Zanzibar för att besöka Birgitta och få träffa de synskadade, som hon arbetar bland. Jag mötte där många både gamla vänner sedan tidigare besök där och lärde också känna några nya. Den 26 augusti lämnade vi så Zanzibar med flyg via Arusha och Addis Abeba och landade på Arlanda nästa morgon.

Jag är tacksam till Herren att jag kunde få göra denna sista resa till Tanzania, som gav mig så oerhört mycket. Jag vill även tacka min ledsagare Eva samt Monica och Helena för all den hjälp jag fick under resan. De måste t.o.m. lyfta mig upp i Land Cruisern, som var för hög för mig att själv komma in i.

Kerstin Strindberg