”En dramakomisk föreställning om drömmar, förhoppningar, hinder och glädje. Skriven av och med Eva Andersson och Lena Sjödelius.”
Centralteatern, Folkets hus Gävle den 21/11 kl. 19,30. Entre 30 kr.

Bakgrunden till föreställningen är en artikel i Gefle Dagblad publicerad 4 okt 2011.  Skriven av journalisten Erik Jersenius:

”Hon kan inte se eller gå och hon kan bara röra lite på resten av kroppen.De personliga assistenternas hjälp behöver hon för att klara vardagen.

Men nu har Försäkrings­kassan bestämt att sänka hennes assistansersättning från 91 timmar till 16 timmar i veckan.

– Jag förstår inte hur de tänker. Jag behöver handräckning med allting, jag kan inte dricka ett glas vatten utan hjälp.

I januari fick hon besök av handläggare från Försäkringskassan.

Han frågade henne vad hon behövde hjälp med och hur lång tid det tog.

I juli fick hon beslutet. I morgon lämnar hon in sin överklagan.

– Han sa att de eventuellt skulle dra ner ett par timmar. Det är klart att jag fick en chock när beskedet kom.

Försäkringskassan har räknat på hur länge hon är på toaletten, hur lång tid måltiderna tar och så vidare.

Men enligt Eva själv tar det tre timmar för henne att göra sig i ordning på morgonen. Bara det blir 21 timmar i veckan.

– Jag får väl lägga mina 16 timmar på en dag och göra allt som ska göras då. Äta, gå på toaletten och tvätta mig.

En av hennes personliga assistenter säger att hon inte förstår hur Eva Andersson ska klara sig.

Eva berättar att Försäkringskassan slår ihop all aktiv tid som assistenterna arbetar. Det innebär exempelvis att Försäkringskassan räknar den tid som krävs för assistenten att hjälpa henne in och ut ur duschen. Den stund som hon tvättar sig själv räknas bort och på så vis pressas tiden för assistansen.

– Jag får hjälp med måltiderna, men inte att handla maten jag ska äta.

Trots sin sjukdom har Eva Andersson försökt leva ett aktivt liv. Hon går gärna på teater någon dag i veckan och det blir ett par vändor till gymmet. Det finns inte någon assistanstid för det längre.

– Tidigare har jag levt ett någorlunda uthärdligt liv, nu kommer jag få sitta här själv i mörkret.”

Eva inlämnade en överklagan till Försäkringskassan och hon beviljades att tidigare beslut om assistenhjälp inte ska förändras.

Denna artikel är upptakten till vårt projekt, där vi vill belysa att under funktionshindret finns människan med samma känslor som alla andra. Uttryckssättet idag är inte likadant som innan funktionshindret slog till. Varken för Eva eller Lena.”